THE SHAPE OF WATER

13 februari, 2018

Jag älskar Pans labyrint. Jag tycker definitivt att det är Guillermo del Toros hittills bästa film. Hellboy, Pacific Rim, Crimson Peak är inte tokiga filmer dom heller men tyvärr har jag märkt att jag jämför allt del Toro gör med just Pan-filmer. Då är det svårt att nå längre upp än till trädtopparna efter som det är stjärnorna man siktar på.

Mina förväntningar på The shape of water var på förhand relativt låga trots att filmer vunnit två Golden Globes (av sju nomineringar): del Toro vann Bästa regi och Alexandre Desplat vann Bästa original score. Nu med facit i hand känns båda priserna väldigt välförtjänta men i mina ögon är det nog Desplat som sticker ut sådär alldeles otroligt mycket. Att han är en utomordentlig kompositör skriver nog dom flesta filmälskare under på men det han gjort med scoret till dagens film är något alldeles alldeles extra. Det här är mer än bara musik, det här är musik som sätter tonen i filmen på två sekunder och det är musik som kommer få mig att färdas tillbaka till den här filmiska historien direkt jag hör den.

Historien förresten. Det är klart det är en historia men det är – precis som Pans labyrint – också en saga. En väldigt mörk saga. Det är den typen av saga jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är fantasifull och verklighetstrogen samtidigt, den är romantisk och våldsam, den är tyst och skrikig och allt detta i en mix som (törs jag säga) endast Guillermo del Toro kan hantera.

Filmen handlar om en stum städerska, Elisa Esposito (Sally Hawkins) som är ganska…ensam. Hon är ensam och hon är sexuellt frustrerad, något som del Toro visar redan i filmens första scen då hon ska koka ägg, ställer äggklockan, hoppar ner i det vattenfyllda badkaret och hinner onanera innan äggen är färdigkokta. Elisa städar på ett superhemligt laboratorium och en dag får hon syn på en vattenvarelse, ett monster (?), som finns gömd i en bassäng. Då filmen utspelar sig i början på 1960-talet och med Kalla kriget som en hela tiden närvarande kuliss är det kanske inte så konstigt att amerikanarna vill använda sig av varelsen i sin krigsföring mot ryssarna (jag hängde dock inte riktigt med på exakt hur…) och att ryssarna å sin sida vill lägga vantarna på den.

Elisa får dock en annan typ av relation med vattenvarelsen (sa jag att hon var sexuellt frustrerad?) och med denna relation i centrum berättas denna vuxensaga. Denna knepiga, fina, knasiga vuxensaga.

The shape of water är väldigt speciell och jag tror verkligen inte att det är en film som passar alla men MIG passade den som badmössan på det nytvättade håret. Filmen fick mig att känna samma känsla i magen som Pans labyrint och det är verkligen ett überplus i min bok! Att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se, att inte kunna avläsa berättelsen och förutspå slutet, effekter av toppklass, kanonskådisar (lMichael Shannon, Octavia Spencer och Richard Jenkins!) och Alexandre Desplats magiska musik som en stor hemmastickad filt runt alltihop. Det här är en film jag kommer se om. Många gånger. Antagligen.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. (Avsnittet släpps kl 00:05 torsdagen den 15/2)

Leave a Comment

Previous post:

Next post: