A BITTERSWEET LIFE

8 augusti, 2012

Sun-Woo (Byung-hun Lee) är en komplex kille. I filmens början känns han som en koreansk variant av Fadde. Han är en utkastare, en vakt, en kille med makt att utöva våld för att få gästerna att bete sig som han vill – och som hans chef Mr Kang (Yeong-cheol Kim) säger åt honom att tycka. Han liksom bara gör, han tänker inte så mycket.

Mr Kang ska åka bort i några dagar och är orolig för att den unga flickvännen Hee-soo (Min-a Shin) ska vara otrogen under tiden. Han ser till att Sun-Woo kommer att punktmarkera flickvännen och kräver tydliga rapporter om vad som händer och sker. Sun-Woo nickar och säger ja, frågar inte så mycket och fortsätter hålla hjärnan passiv.

Det visar sig att Mr Kangs misstankar stämmer, Hee-soo har en ung älskare som hon träffar så fort hon får en chans. Sun-Woo hamnar i bryderier och tvingas både tänka och känna efter, något som kan vara vettigt att göra ibland. Hee-soo har gjort starkt intryck på Sun-Woo, hon är en vacker tjej och jag förstår vad han tycker om henne även om det är filmat väldigt subtilt. Han är så lojal mot Mr Kang att några närmanden mot Hee-soo inte finns på världskartan.

Jag kan inte säga att jag är nån kännare av koreansk film, jag kan inte heller säga att jag sett speciellt många men alla filmer jag har sett hittills har varit väldigt intressanta, för att inte säga bra. A bittersweet life är inget undantag. Det här är den mest västerländska koreanska filmen jag sett och det som gör att den känns västerländsk för mig är valet av musik. Filmen ackompanjeras av enormt vacker klassisk musik som på ett alldeles ypperligt sätt kontrasterar mot allt det grafiska våldet.

Våld var det ja. Det finns en hel del av den varan här. A bittersweet life är en hård film, den är blodig och hemsk och elak och har en hel del scener som sätter sig fast i skallen (speciellt en som har med extremt mycket blöt lera att göra) men det är också en väldigt fin film. Den är vackert filmad, fina färger, behagligt tempo filmen igenom.

Nåt som slog mig med filmen är att alla skådespelare har väldigt snygga läppar. Karakteristiska, personliga, välformade, ja, snygga. Den tanken har faktiskt aldrig slagit mig förut.

Filmen finns med som nummer ett på Movies-Noirs topplista från 2005.

 

{ 6 comments… read them below or add one }

David augusti 8, 2012 kl. 12:18

Också en film som jag inte hunnit se än. Sydkorea är f.ö. ett av de absolut bästa filmländerna just nu. Älskar den kompromisslösa svärtan i många av filmerna.

Svara

Fiffi augusti 9, 2012 kl. 07:26

David:
Sydkorea är onekligen ett spännande filmland. Dom filmer jag har sett har hållt väldigt hög lägstanivå, vilket man inte kan säga om filmer från alla andra länder i världen.

Svara

Movies - Noir augusti 8, 2012 kl. 15:28

Kul att du uppskattade den. Var väldigt svårt att rangordna filmerna från 2005, men denna fick alltså bli nummer ett. En av de bättre koreanska filmerna som tål att ses. Själv gillade jag den faktiskt lite mer andra gången jag såg den.

Svara

Fiffi augusti 9, 2012 kl. 07:27

Movies-Noir:
Jag tyckte mycket om den. Den kändes lättillgänglig och annorlunda på en och samma gång och det är inte alltid dessa två känslor smälter samman.

Svara

filmitch augusti 9, 2012 kl. 23:49

Japp åkte med ens upp ett par snäpp, den har legat på att se listan sedan Noirs lista. Överlag är filmer från Korea intressanta. Tipsar om Revenge – A love story som iofs är från Hong kong mycket gripande o bra.

Svara

Fiffi augusti 10, 2012 kl. 07:37

filmitch:
Antecknar den på min lista. Tack för tipset!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: