Back to the 70´s: KÖTTETS LUST (1971)

15 mars, 2016

Mike Nichols regisserade Vem är rädd för Virginia Woolf?, Mandomsprovet och Moment 22 i snabb takt mellan 1966 och 1970. Jag kan tänka mig att han var lite av Hollywoods gullegris vid den tidpunkten. Köttets lust (Carnal Knowledge) kom 1971 och är – för mig – den mest okända av Nichols filmer. Efter att ha sett filmen förstår jag varför.

Den här filmen är ohyggligt beige. Inte dålig, egentligen, bara…händelsefattig.

Jack Nicholson spelar Jonathan och Art Garfunkel är Sandy, Jonathans jämngamla kamrat. Dom delar rum, sover i varsin ände av rummet i varsin sjukhusliknande säng med en tvåarmad sänglampa mellan sig som pekar åt varsitt håll. Ganska likt ett gammalt par som äcklas av varandras beröring men ändå inte vill sova själva.

Jonathan och Sandy är intresserade av tjejer men får liksom inte tummen ur. Tjejer är läskiga men samtidigt satta på pidestal och speciellt Sandy har riktigt svårt att komma över sin blyghet för det andra könet. Var ska man ha händerna? Och det finns ju två (händer alltså)!!! Nicholson och Garfunkel ska alltså spela grabbar som i princip är oskulder. 1971 var Jack Nicholson 34 år och Art Garfunkel var 30. Det skapar ett trovärdighetsproblem hos mig.

Candice Bergen spelar Susan, tjejen som Sandy äntligen vågar sig fram till och så småningom inleder ett platoniskt förhållande med (såklart, herregud, sex är ju jätteläskigt och det ska till kondomer och grejer!!). Men Jonathan vill inte vara sämre, han börjar dejta Susan i smyg och då han inte är hälften så tystlåten och handlingsförlamad som sin vän så lyckas han “fill her up” tämligen omgående.

Jag trodde att filmen skulle utvecklas till ett ångestdrypande triangeldrama men där gick jag bet. Istället kommer en enbart-BH-försedd Ann-Margret in i handlingen och det är magnifika tuttar hon har men ärligt talat, mer än så är det banne mig inte  – och ändå fick hon en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga biroll för besväret. Nåja. Hon har inte fått rollen för sina acting skills, det är min åsikt i frågan. Å andra sidan, det har inte Herr Garfunkel heller. Vad kan man jämföra honom med i nutid? Justin Timberlake? Så satans mycket bättre han är, Justin!

Trots sin beige-het är filmen långt ifrån lägsta betyg. Den funkar att se men den är otroligt lättglömd.

På´t igen nästa tisdag med ännu en sjuttiotalare!

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia mars 15, 2016 kl. 12:10

Affischen gör att jag påminns lite om Closer. Är det en koppling som är helt off?

Svara

Fiffi mars 15, 2016 kl. 13:50

Sofia:
Det är inte alls en dum koppling. Closer är dock en bättre film 🙂

Svara

Sofia mars 16, 2016 kl. 15:37

Då ska jag absolut _inte_ se den här mao 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: