CAROL

22 december, 2015

Jag brukar inte vara SÅ känslig när det kommer till att läsa recensioner och höra på prat som handlar om filmer jag inte har sett. Jag tycker att jag brukar kunna förhålla mig någorlunda objektiv till dom flesta filmer jag ser MEN det finns ett undantag: filmer med solklar Oscar-aura.

Filmer som känns som uppenbara Oscarskandidater och som släpps på den tiden på året då det är alldeles genomskinligt att det ligger Oscars-surr-baktankar på filmbolagets konferensrum, såna filmer har jag märkt att jag oftast har ganska svårt för och speciellt när filmen i fråga fått lysande recensioner hos personer som “såg den först”.

Carol är en sådan film. En stark fyra eller fem-plus film, en film man “bör” tycka väldigt mycket om för att det är en “sån” film som man inte kan klanka ner på. Fotot är perfekt, musiken är underbar, det är skådisar i huvudrollen som man “ska” tycka om och det är en story som borde beröra och få en att tänka till.

Men när inget av det funkar då? När filmen är platt som en pannkaka och jag bara känner att det det surfas på dom sista urvattnade superlativen från Mad Men-hajpen, när jag FÖRSTÅR att Cate Blanchett är jättebra men jag känner inget (precis som alltid när det kommer till henne, jag tycker hon är har utstrålning som en skyltdocka, alldeles för kall och perfekt för att jag ska bli berörd), att jag greppar att Rooney Mara ska vara förälskad men jag känner bara att hon spelar, jag kan se kameramännen framför henne och scriptan och regissören Todd Haynes och ljudkillarna och cateringfolket och hon som fixar kvinnornas lockar så dom är perfekta i varje scen.

Carol handlar om en FÖRBJUDEN PASSION som – tycker jag – uttrycks mer greppbart, köttigt, lustfyllt och engagerande i vilken snabbskriven Harlequin-pocket som helst och det är inte DET jag hört och läst om filmen. Jag har läst att den är fantastisk. Jag har hört att den suger tag i en och gör en melankolisk och till och med lite ledsen. Med mig hände det ingenting, absolut nada. Jag tycker det är en stabilt gjord film men jag hade hellre sett en varmare och mer “likeable” skådespelare i någon av huvudrollerna. Eller båda. Tänk om det varit Sandra Bullock  och Shailene Woodley. Drömma kan man ju alltid göra.

{ 2 comments… read them below or add one }

Anonym december 22, 2015 kl. 08:21

Jag kände lite samma sak när jag såg filmen Brooklyn. Kanske inte lika starkt, men när man till och med får gråten i halsen av att läsa recensionerna så borde man kanske förstå att ens förhoppningar är lite för höga och man kanske inte kommer tycka att filmen är så bra. Dock vet jag inte om jag vart besviken för att jag läst boken och den är så mycket bättre eller om jag vart besviken för att jag läst recensionerna och de bara kryllar av fyror och femmor. Kanske både och.

Svara

Fiffi december 23, 2015 kl. 00:01

Anonym:
Just det du beskriver är ju baksidan med recensioner. Man kan bli toksugen på att se en film MEN förväntningarna är som en förrädisk pinne mellan ekrarna på cykeln.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: