DEADLINE

2 maj, 2018

I väntan på Den blomstertid nu kommer, filmen som många i min ålder (och yngre) ser som den första svenska RIKTIGA katastroffilmen kan jag meddela att vi har fel. Redan 1971 kom Deadline, Stellan Olssons film som tveklöst kan kallas katastroffilm även om effekterna kanske är aningens mindre spektakulära än i dagens filmer i samma genre.

Ett flygplan med biologiska stridsmedel exploderar ovanför Kullahalvön i Skåne. Dimman lägger sig över den lilla badorten Mölle, folk börjar hosta, polisen evakuerar och snart rapporteras det första dödsfallet. Det utbryter en epidemi och sjuka människor med blodiga köttsår trängs i provisoriska sjuksalar, det grävs gravar med grävmaskin och dom som har möjlighet att fly vill verkligen fly men det hjälper inte. Det har satts upp vägspärrar som tungt beväpnade militärer vaktar.

Det var på 70-talet som katastroffilmer blev en riktigt stort genre i Hollywood och även om inte Deadline kan mäta sig med filmer som Airport´77, Skyskrapan brinner och Earthquake så är det en ganska sevärd betraktelse över katastroftänk i både stort och smått, i familjer och samhället. I det lilla påminner Deadline om Contagion, just pga att man inte vet vad det är för typ av smitta och att folk faktiskt dör – och det fort.

Sen är det klart att det blir smått outhärdligt både med den otextade skånskan och det frigjort sexuella, föräldrar som utan att blinka tar av sig kläderna och börjar göka i vardagsrummet med barnen närvarande. Det förstnämnda på grund av att det inte går att höra/förstå vad som sägs och det andra på grund av ofräscht.

Det känns fint att få se en glimt av ett Sverige som var med gamla polisbilar och ett helt annat sätt att uttrycka sig men dialogen är för styltig för att jag ska känna mig bekväm. Som ett tidsdokument är filmen dock intressant på väldigt många sätt, det handlar om rädslor för det okända, miljöhot och en respekt för överheten som vi kanske inte riktigt ser nuförtiden.

Jag såg den här filmen på SVTPlay och det är en av alla filmer med några/många år på nacken som Svenska Filminstitutet restaurerat. Här kan du läsa mer om digitaliseringen för att vår filmskatt skall kunna beskådas i många många år framöver. 

{ 4 comments… read them below or add one }

Jojjenito maj 2, 2018 kl. 16:41

Jag passade också på att se den här på SVT Play. Det kändes mer eller mindre som ett måste. Det var kul att se den, av de anledningar du är inne på. Det är ett intressant tidsdokument.

Men speciellt bra är det inte. Och så var det då det här med skånskan. 🙁

Svara

Fiffi maj 2, 2018 kl. 17:22

Jojjenito:
Jamen visst var det kul att se den och kul att ha SETT den. Jag blev bara så förvånad att jag inte hört talas om den innan, aldrig hört ett knyst faktiskt. Hade du?

Skånska alltså. Det är verkligen ett helt annat språk.

Svara

Plox maj 3, 2018 kl. 10:22

Passade också på att se den, tackar för tipset! Och ja – ingen kanonrulle kanske, men ändå heeeelt okej och känns ju som en klockren uppvärmningsrulle till vad som komma skall (taggad!).

Hade inga svårigheter alls att förstå. Skånskan låg som en härlig våt filt i mina öron. Njutbart. 😀

Svara

Fiffi maj 3, 2018 kl. 22:06

Plox:
Den hade en hel del kvalitéer, absolut. Alltid intressant att se svenska filmer “från förr” och kanske speciellt från en tid som inte är såååå långt bort ändå.

Härlig våt filt i dina öron? Ja….det vore bra konstigt om du inte förstod ditt eget språk. Men just i den här filmen tycker jag skånskan var ännu mer svårförstådd än brukligt i film. Grötigt liksom. 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: