SOUNDS OF SILENCE – CINEMATEKET: DEN RÖDA BOKSTAVEN + ANNA JÄRVINEN

27 augusti, 2014

Jag kan inte säga att jag är en person som är särskilt förtjust i stumfilm, jag har nämligen aldrig sett någon. Därför kan jag heller inte säga att det är nåt jag gillar. Men som alla saker här i världen förtjänar även stumfilm att provas en gång innan jag förkastar genren och fanns det ett bättre tillfälle att prova än när Cinemateket visar stumfilmer musiksatta av popartister som även framför sina kompositioner live under filmens gång, precis sådär som det var en gång i tiden, innan Dolby Surround och THX gjorde entré i biograferna.

I lördags var det alltså dags. Jag, Henke och Jojje satte oss tillrätta i dom nedsuttna skinnfåtöljerna på Bio Victor i Filmhuset och 98 minuter senare var filmen slut och det kändes som att vi var aningens bättre människor, aningens mer kulturellt förkovrade i alla fall. Och kanske lite rörda, i alla fall jag.

Victor Sjöström var en av Sveriges mest kända filmregissörer i förra seklets början. 1924 fick han möjligheten att åka till USA och börja göra film i Hollywood och det blev en ansenlig mängd filmer i regi av Victor med det svengelska efternamnet Seastrom. 1926 regisserade han The Scarlet Letter, Den röda bokstaven, med Lillian Gish i huvudrollen som Hester Prynne, kvinnan som får ett barn med en man hon inte är gift med och tvingas bära ett stort rött A över bröstet [i betydelsen “adultery”].

Lillian Gish är en alldeles strålande skådespelare. Utan att spela över är hon mycket tydlig i sitt uttryck och hon har en hel del känslor att jobba med under filmens gång. Den manlige huvudrolleinnehavaren Lars Hanson har inte riktigt samma fingertoppskänsla vad gäller just överspel, det är mycket uppspärrade ögon på den mannen oavsett om han ska gestalta ledsamhet, panik, glädje, blygsel eller rädsla.

Anna Järvinens musik och ytterst stämningsfulla sång passar perfekt till filmen, under vissa scener kändes det nästan magiskt. Däri ligger storheten med denna typ av visning tror jag, i känslan att det som händer händer precis där och då. Det är en form av ögonblickskonst trots att vi ser en film med nästan nittio år på nacken.

Jag kan fortfarande inte säga att stumfilm är min grej men just det här upplägget gillade jag skarpt. Det enda jag saknade för en fulländad afton var någon form av Q & A med Anna Järvinen efteråt. Det kändes lite snopet att allt tog slut så snabbt och det var en del frågor som snurrade i skallen efteråt.

Vad gäller filmen så har det gjorts ett par remakes på den, remakes som båda är ytterst sevärda tycker jag. 1995 kom The Scarlet Letter (Passionens pris) med Demi Moore och Gary Oldman som Hester och Arthur och 2010 kom en mycket modern variant av historien, Easy A med Emma Stone.

Vad tyckte mina filmbloggande vänner om stumfilmskvällen? Klicka på deras namn för att komma till texterna: Jojjenito och Fripps filmrevyer.

 

{ 4 comments… read them below or add one }

David augusti 28, 2014 kl. 11:56

Mycket bra film. Har sett den på duk, men tyvärr bara helt stumt, ingen musik. Det var för typ 20 år sedan om inte längre sen. 🙂

Svara

Fiffi augusti 28, 2014 kl. 23:30

David:
Har du sett remaken med Demi Moore och Gary Oldman?

Svara

Sofia augusti 31, 2014 kl. 09:12

Inte en enda stumfilm innan denna? Inte ens Chaplin?

Svara

Fiffi september 1, 2014 kl. 20:48

Sofia:
Jo, jag har nog sett någon men det är ingenting jag minns och då gills det inte – väl? 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: