DET STORA BLÅ

10 juli, 2010

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.

{ 21 comments… read them below or add one }

Sofia juli 11, 2010 kl. 13:35

Ahhh, the good ole' days… När Rosanna var den coola Arquette-systern och innan Jean Reno började göra Godzilla. Soundtracket är fortfarande riktigt magnifikt!

Svara

f i f f i juli 12, 2010 kl. 22:03

Sofia:
Jag lyssnar ofta, fortfarande, på soundtracket. Det är så makalöst bra, precis som hela filmen! ;D

Svara

jodokast augusti 15, 2010 kl. 20:17

Än en gång på pricken. Känner exakt likadant för den här filmen som du beskriver ett av få verkliga mästerverk och ett unikum bland romantiska kärleksfilmer. När hon låter honom gå på slutet är helt otroligt likaså scenen när hon dyker i för att få hans uppmärksamhet.

Ser den här minst en gång per år bara för att.

Svara

f i f f i augusti 16, 2010 kl. 08:40

jodokast:
Det gör jag med.
Det är få filmer som jag får riktiga cravings efter med jämna mellanrum men det här är en av dom.

Svara

fru furman september 2, 2010 kl. 07:13

Jag hade filmaffischen över min säng i flickrummet. Det var mer än en gång jag hånglade med Mayol i mina drömmar. Jag slickade nog på hans mun på filmaffischen någon gång också. Jag var kåt på den tiden.

Svara

f i f f i september 2, 2010 kl. 08:22

fru furman:
Det är inget fel på kåtheten, du har bara fel affischer på väggarna nuförtiden 😉

Svara

Joel Burman september 2, 2010 kl. 08:42

Rosanna Arquette är inte helt fel hon heller… =O

Svara

f i f f i september 2, 2010 kl. 08:56

Joel Burman:
Inte Jean Reno i speedos heller 😉

Svara

Anton november 29, 2010 kl. 22:35

Hej allihopa. Såg precis också filmen efter att länge ha väntat på att få chansen. Kan inte beskriva känslan jag har just nu. Filmen var liksom otrolig, och jag älskar dykning. Men jag kan inte sätta fingret på varför Jacques är så underlig.. Önskar bara att han han sa något! Vad tror ni liksom om hela slutet?

Svara

f i f f i november 30, 2010 kl. 07:08

Anton:
Kul att du gillade filmen! Jag känner mig lite som en Det-stora-blå-ambassadör, det är ju en sån fantastisk film så jag unnar verkligen alla att se den!

Personligen tror jag Jacques är så underlig för att han egentligen hellre skulle vilja vara en delfin, eller i alla fall befinna sig under vattnet större delen av tiden och leva sitt liv där. Han kan inte riktigt hantera människor på samma sätt som han kan hantera vattendjur.

Vad gäller slutet så finns det två alternativa slut. En i den långa versionen och en i den korta. Vilken av versionerna är det du har sett?
Personligen tycker jag mycket bättre om slutet i den korta versionen (nog sagt om det då jag inte vill spoilera något).

Svara

Martin (Nit89ram) december 1, 2010 kl. 21:42

Intressant att läsa din recension och jag förstod snabbt hur viktig plats filmen har i ditt filmhjärta. Precis som du säger har vi alla en viss ögonöppnare och den filmen ska man alltid vårda ömt.

Intressant också att du började att berätta om Johana och fortsatte vidare till de två dykarna. Själv tyckte jag Johana mer blev som ett bihang till Jacques, än en egen personlighet. Hade själv personligen hellre sett att man trimmande ner denna bit av historien och satsade mer helhjärtat med relationen mellan de båda dykarna och framförallt, mer fridykning.

Angående slutet har jag sett, via Youtube, det amerikanska slutet och det gör man lite illamående inombords. Det finstämda och poetiska i originalslutet är som pricken över i:et i mystiken kring havet i stort och Jacques i synnerhet.

Kul notis: Båda våra "ögonöppnare" har en sak gemensamt och det är Rosanna Arquette.

Svara

f i f f i december 1, 2010 kl. 22:40

Martin:
Intressant! Jag tycker inte Johana alls är ett bihang, även om hon är aningens klängig och i andra sammanhang kanske skulle benämnas som en stalker, men det kanske är lättare för mig att se på henne ur ett "kvinnligt perspektiv", jag vet inte.

Det amerikanska slutet är uschåfyyy. Det är att häda, att sparka nån som ligger, att kleta snor på kompisens tröja – det är ILLA! Sen finns det ju många som hävdar att det slutet är bättre eller rent av det RIKTIA slutet och smaken är väl som vanligt som baken, man får tycka vad man vill, men JAG gillar slutet på den vanliga versionen. Då tjuter jag floder och känner mig sådär härligt sorgsamt nedstämd, lite som en höstdepression light, typ.

Svara

Martin (Nit89ram) december 2, 2010 kl. 20:23

Man får tycka vad man vill och man ska respektera varandras åsikter. Men att tycka att det amerikanska slutet är bättre och det "riktiga" är att ha fel 😉

Intressant det här med kvinnligt och manligt, även om svenska ståuppkomiker har för länge sedan tjatat ut detta ämne. Tyckte det var intressant i skillnaden mellan våra recensioner att du utgick från Johana och därifrån till de andra, där jag istället fokuserade på de två dykarna och tyckte de andra var mindre viktiga för historien.

Men som jag skrev i min recension lär filmen växa, för jag känner fortfarande ett visst "sug" efter filmen, trots att jag såg den för några dagar sedan. Det brukar båda gott inför en omtitt 🙂

Svara

f i f f i december 2, 2010 kl. 21:26

Martin:
Jag känner mig ganska säker på att om du känner såhär inför filmen nu så kommer den säkert att växa vid nästa tittning 🙂

Svara

Anton december 5, 2010 kl. 23:18

Jaa, jag tror nog som dig. Vara en delfin är nog allt han önskar! har hört att det finns vissa människor som föds och verkligen känner att de egentligen ska vara delfiner. Men ja, vem vet. Kag tror också han lider av autism eller något sånt. Men han har en härlig personlighet ändå. apropå slutet har jag ingen koll. Menjag gissar att jag sett det Europeiska slutet efter vad du sagt. Det lite mer deprimerande..

Svara

Movies - Noir augusti 18, 2011 kl. 01:15

Det tog en bra stund för mig innan jag tog och såg den här filmen. Fråga mig inte varför. Tror jag bara sett den två gånger, men det är en film som har alla ingredienser för att vara en favoritfilm. Man ska givetvis se den europeiska versionen med originalslutet och den fortrollade musiken.

Är egentligen inte de bästa filmerna de som inte har jättelyckliga slut ? Så här på rak arm kan jag säga att så är fallet för egen del, mina favoritfilmer låter en känna det lilla extra för att de inte känns tillrättalagda.

Svara

fiffi augusti 18, 2011 kl. 08:48

Movies – Noir:
För att en film ska få en fullpoängare av mig krävs ett slut som biter sig fast och lyckliga slut gör sällan det, inte för mig heller. Det där sorgliga, att man går från bion med klump i magen och/eller näsdukar fastmölade innanför glasögonen gör liksom sitt till för att filmen ska bli ett minne/ärr för livet. Det kan vara därför originalslutet på Det stora blå är det ENDA slutet för mig.

Svara

Movies - Noir augusti 18, 2011 kl. 14:44

Håller definitivt med dig, nu har jag iofs bara sett originalslutet på filmen, men kan inte tänka mig att se den andra versionen med tanke på skillnaderna jag läst om (musiken, slutet).

Svara

fiffi augusti 18, 2011 kl. 23:53

Movies – Noir:
Personligen tycker jag det är stor skillnad på filmerna men att det är just slutet som gör det, inte så mycket resten.

Svara

ANC888 november 25, 2012 kl. 14:13

Jag fann inte riktigt den här filmen lika bra som du. Var lite för till polerad tycker jag. Men visst har den sina kvalitere en 3:a satte jag i alla ffall på MZ.

Svara

Fiffi november 26, 2012 kl. 08:34

ANC888:
Visst är den polerad om man i det ordet lägger beskrivningen perfekt yta men om du menar polerad som i slätstruken så håller jag inte med dig. Såklart att jag inte gör det, herregud, jag gav den en SEXA! 😉

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: