DRAG ME TO HELL

19 november, 2009

Som gammal skräckfilmshora hade jag självklart skyhöga förväntningar på Drag me to hell. Alla filmer regisserade av Sam Raimi ger mig visserligen det oavsett om det är uppföljare på Spider-Man eller Evil Dead. Sam Raimi är en cool filmmakare.

När filmen fick upp på bio i juni läste jag Fredrik Strages recension i DN. Det skulle jag inte ha gjort. Ett, Fredrik Strage borde ha en spoiler-alert-siren vid alla sina filmrecensioner, två, min filmsmak är ofta rätt lik Strages och skriver han att en film får 5 då är han med all säkerhet inte helt ute och cyklar, tre, jag glömmer aldrig vad jag läser i en filmrecension (eller vad jag ser i en trailer) och har jag läst en spoiler-alert-recension så är det liksom….kört.

Det är inte jättefräscht med likmaskspyor, tandlösa arga tanter och näsblodssprut, men vafan, en skräckfilm SKA vara läskig och när det mest otäcka är en broderad näsduk då känner jag lite “njääääää” faktiskt.

Visst är Drag me to hell ett bra hantverk. Det är en väggbonad också men jag får inte ståpäls eller snigelspår av en väggbonad, heller.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia maj 14, 2010 kl. 08:23

Ett par riktigt bra Raimieffekter men slutet var för uppenbart. Lohman och Long är gulliga men liknar mer tolvåringar som leker mamma-pappa-barn än vuxna karriärmänniskor

Svara

f i f f i maj 14, 2010 kl. 10:08

Sofia:
Slutet var genomruttet tycker jag, men visst, det gick att genomskåda.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: