FALLET HENRY

27 maj, 2012

Dom första två minutrarna av filmen ger mig rysningar. Musiken, bilden av den ståtliga grå byggnaden, typsnittet på bokstäverna, allt detta andas 80-tal och det andas Harrison Ford i sitt esse.

Men när dom första två minutrarna är över försvinner rysningarna, först  för att förvandlas till ett enkelt välbehag sen till likgiltighet för att sen sluta i obehag. Det är en ganska lång resa från ett högt berg ner till den djupaste dal och jag är den första som är förvånad över detta, jag mindes nämligen filmen som bra. Det är den inte.

Harrison Ford spelar skrupelfri advokat utan tid över för fru, dotter och hem. Jobbet, kontoret är hans hem och pengar hans älskarinna. Så ska han ut och köpa nåt viktigt en sen kväll men hamnar mitt i ett rånförsök och blir illa skjuten och vips har den kalla och hjärtlösa superadvokaten förvandlats till grönsak med nallebjörnsögon.  

 Äsch, jag vet inte, kanske är det bara jag som blivit hårdhudad med åldern men jag tycker inte det här är så gripande, inte alls faktiskt. Harrisons fru spelas av en väldans ung Annette Bening och dottern är rätt ocharmig och visst, det är en skitsituation dom sitter i och Bening får kämpa järnet på alla möjliga plan och dottern mår piss för att pappan inte känner igen henne MEN det finns ett stort MEN här: det är Harrison Ford och Annette Bening jag ser, jag ser inte rollfigurerna. Det här händer dagligen överallt på jorden och jag får panik i magen bara av tanken på att det skulle drabba mig men när Harrison Ford dregglar och spelar över så blir det värsta sortens tragikomik för mig.

Som sagt, jag mindes filmen som bra men när jag kollade upp i min filmbok vad jag gett den för betyg så var det inte något överdrivet tjohooo. Minnet gav mig ett spratt helt enkelt, precis som det gjorde med Harrison Ford.

När jag såg den 1991:

När jag såg den 2012:

Här finns filmen att hyra.

{ 6 comments… read them below or add one }

Movies - Noir maj 27, 2012 kl. 12:06

Den här var det ett bra tag sen jag såg. Men jag är nog inne på ditt spår. Mindes den som helt ok, men tror jag skulle ha samma problem med speciellt Ford i den rollen. Det intressanta är att jag inte hade koll på att det var Bening i den kvinnliga rollen. Trodde av någon anledning att det var någon annan, typ Anne Archer. Tack för att du “förstörde” den minnesbilden 😀 😉

Jag minns dock en sak väldigt tydligt – Ritz…

Svara

Fiffi maj 27, 2012 kl. 17:39

Movies-Noir:
Haha, konstigt, men jag hade inte heller något starkt minne av att det var just Annette Bening. Det var i princip BARA Harrison Ford jag mindes – plus känslan av att det var en bra film.

Svara

Sofia maj 28, 2012 kl. 05:17

Jag såg den här lite senare än när den kom ut. Kanske det var anledningen till att jag inte alls tyckte den var särskilt bra, bara äckelsmörig. Fords Rain Man-roll, hit med en Oscar, ungefär…

Däremot skulle det kunna bli ett intressant tema: Framgångsrika personer som blir skadade/sjuka och förstår vad som är viktigt här i livet. Den här, Passion Fish, The Doctor. Vilka mer?

Svara

Fiffi maj 29, 2012 kl. 07:26

Sofia:
Haha. Äckelsmörig. Bra ord. Beskrivande 😉

Men…oj…det borde finnas hundratals såna filmer men det är lite för tidigt på morgonen för att min hjärna ska kunna tänka klart 😉

Svara

David maj 29, 2012 kl. 09:40

Bra anslag, men platt som en pannkaka.

Svara

Fiffi maj 31, 2012 kl. 07:29

David:
Håller med.

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: