FINAL PORTRAIT

13 augusti, 2018

Att se Armie Hammer på film har blivit en helt annan typ av upplevelse efter Call me by your name, det är i alla fall min syn på saken. Han har gått från att vara en tämligen auralös “Ellos-kille” till att visa att han faktiskt kan någonting mer än att “bara vara snygg – och aurafattig”.

Final Portrait är dock inte Call me by your name, här är hans roll nämligen (som vanligt) att sitta still, vara snygg OCH – ja faktiskt – vara tämligen aurafattig, så pass mycket att konstnären Alberto Giacometti (Geoffrey Rush), du vet han med skulpturerna av väldigt smala feldoserade människor med extremt långa och smala ben, ska måla ett porträtt av honom som han liksom aldrig blir klar med. Han blir aldrig nöjd. Det som skulle ta ett par timmar eller en eftermiddag på sin höjd tar dag efter dag efter dag och James Lord (Hammer) sitter där på stolen. Och sitter. Och sitter.

Filmens manus är baserad på verklighetens James Lords memoarer och är regisserad av birollernas mästare Stanley Tucci och när filmen är slut sitter och jag och funderar en stund på vad jag precis sett och jag blir inte direkt klok. Det är en sån väldigt liiiiiiten film men sån minimal handling att jag undrar hur den ens hade kunnat bli av. Fina miljöer och en liten inblick i Giacomettis skapande men annars….vad? Filmen är liksom så grund. Ytlig. Och ja, liten.

Jag har haft tråkigare nittio minuter i mitt liv men i ärlighetens namn gav mig filmen ingenting. Ingenting alls, faktiskt.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: