FIRMAN

25 augusti, 2012

Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.

Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.

Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.

Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik “min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.

Ända tills nu.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.

Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.

154 minuter senare.

Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb.  Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.

Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.

Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.

Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.

Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.

1993:

2012:

{ 10 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 25, 2012 kl. 08:01

Haha, en liten vinst är också en vinst. Väljer jag att se det som 😀 Nä, men jag misstänker att den stora skillnaden mellan våra respektive filmupplevelser är att jag aldrig hade hört talas om John Grisham när jag såg filmen och att jag faktiskt inte bara kan stå ut med hetsjazzen, utan till och med tycker att den sitter som en smäck. Och som vi ju har sett exempel på flertalet gånger innan, en starkt positiv förstagångsupplevelse gör en jäkligt förlåtande i fortsättningen.

Och kom igen nu, nog är väl ändå Tom Cruise anno ’93 värd fem spänn?! Kom ihåg att det finns bevis för att du suttit igenom filmer som Sand Sharks.

Svara

Fiffi augusti 25, 2012 kl. 08:57

Sofia:
Jorå. Trots att filmen den här gången är en svag tvåa så är den tusen gånger bättre än vid första tittningen 😉

Tom Cruise som skådespelare är alltid värd minst en femma men helheten i det här fallet är på gränsen. Sand Sharks är värd en tia. Minst. 😉

Svara

Movies - Noir augusti 25, 2012 kl. 16:37

Som jag skrev inne hos Sofia så såg jag denna för lite mindre än tre år sen och har glömt den 😉 The Firm var helt enkelt inget utöver det vanliga. Och musiken verkar jag inte ha gillat jag heller, haha.

Svara

Fiffi augusti 27, 2012 kl. 22:26

Movies-Noir:
Svår musik att gilla det där. Det är som ljudet av en osmord tandläkarborr på random hastighet rätt in i knäskålen på´t ungefär.

Svara

filmitch augusti 27, 2012 kl. 20:48

Såg filmen först o tyckte den var ospännande och lite småseg. Ett par år senare klämde jag Grishams böcker i ett svep och blev förvånad hur de lyckats göra en så trist film av en så spännande bok.

Svara

Fiffi augusti 27, 2012 kl. 22:26

filmitch:
Visst är det konstigt!?! Boken som är SÅ spännande!

Svara

Henke augusti 27, 2012 kl. 22:02

Denna rond går till Fiffi utan tvekan. The firm är en riktigt dålig film. Den store står dock på Sofias sida. How remarkable…

http://fripp21.blogspot.se/2011/07/firm-1993.html

Svara

Fiffi augusti 27, 2012 kl. 22:27

Henke:
High five på den!

Svara

Sofia augusti 28, 2012 kl. 05:23

@Henke: Jaha, så Thomas Crown går att bli övertalad om, men inte detta mästerverk? Va?! 😉

Svara

Henke augusti 28, 2012 kl. 10:02

LOL, kul svar, jag inser det.

Men, på en nykter not. Jag måste rätta. Jag har kanske varit otydlig (igen). Jag gillade The Thomas Crown Affair före den numera famösa tittningen med den store, men att se en film man gillar med en vän som älskar filmen i fråga kan elevera upplevelsen till ännu högre höjder. Har du aldrig upplevt det?

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: