FIRST REFORMED

9 oktober, 2018

Lika ojämn som Paul Schrader är som filmskapare lika stabil är Ethan Hawke som skådespelare. I dagens film teamar dom upp, mig veterligen för första gången. Schrader som manusförfattare och regissör och Hawke som huvudrollsinnehavare i rollen som pastor Toller som, som 46-åring, försöker gå vidare i livet efter att unge sonen Joseph stupat i krig och frun lämnat honom.

Man kan tycka att trion Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Cedric The Entertainer (i förtexterna utskrivet som Cedric Antonio Kyles) på pappret är en lustiger grupp men i filmen är dom allt annat än. Jordnära, lugnt och fint skådespeleri från alla tre gör denna film till en riktig trevlig upplevelse.

Even a pastor needs a pastor” säger pastor Jeffers (aka Cedric) och skrockar gott och visst är det så. Även om vi kanske inte behöver just en pastor i bokstavlig mening så behöver vi alla någon att lätta våra hjärtan inför. Pastor Toller sväljer sina känslor och på ytan är han ytterst beskedlig men skrapa det allra minsta på DET skalet och karln exploderar. Ethan Hawke lyckas på ett mästerligt sätt visa det på dom mest subtila sätt. Som att le och visa tänderna fast det ser ut att svida rejält, ibland bara med en ryckning i ögonvrån, ibland ser det ut som att han ska börja prata högt och tydligt men sväljer och tystnar igen.

First Reformed är en film som går att dissekera i detalj, den går att prata om och analysera men den går också “bara” att se som en helt vanlig film. En film om sorgsna män, missförstådda kanske, om det farliga i att känna sig utanför en gemenskap, om psykisk ohälsa och lite annat smått och gott. Det First Reformed också är är en otroligt BRA film hantverksmässigt. Bra dialog, tempo och skådespeleri. Det som slog mig är att filmen är mycket tyst, det är få biljud och väldigt lite musik men den musiken som hörs är komponerad av den walesiska musikern Brian Williams som i musiksammanhang kallar sig Lustmord. Bra namn, lätt att lägga på minnet. Precis som filmen!

Filmen finns att hyra på Itunes. Väl värd varenda krona. 

{ 2 comments… read them below or add one }

Jojjenito oktober 9, 2018 kl. 17:42

Håller helt med. En strålande film. Som du säger är den lugn på nåt sätt, ett skönt sätt. Det var som att jag sakta vaggades in i filmen. Bara öppningsscenen, den sakta inzoomningen på kyrkan satte mig i rätt stämning. Hawke var mycket bra och som vi konstaterat rätt så långt bort från sin roll i Juliet, Naked. 😉

Nu är frågan hur man ska tolka de två skumma scenerna? Slutscenen och den där mysterieturen…

Svara

Fiffi oktober 10, 2018 kl. 15:10

Jojjenito:
Håller med om öppningsscenen, jag blev liksom hypnotiserad av den enkla bilden på kyrkan och den känslan höll i sig filmen igenom. Det finns lite att prata om gällande scenerna du nämner. Härligt med filmer som inte är helt igenom självklara 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: