Svensk söndag: FLICKA OCH HYACINTER

19 oktober, 2014

Det tog 42 veckor av detta svenska tema innan jag kom fram till en Hasse Ekman-film. 41 filmer hann före och bättre sent än aldrig är en floskel som stämmer väldigt bra i detta fall.

Det är sen kväll och Dagmar Brink (Eva Henning) går ensam hem från en fest. Morgonen efter har hon tagit sitt liv. I lägenheten ligger ett handskrivet brev där hon testamenterar hela sitt bohag till grannparet Britt och Anders Wikner (Birgit Tengroth och Ulf Palme), ett par hon inte ens kände. Anders författarhjärna går i spinn, han är fast besluten att försöka ta reda på så mycket han kan om vem Dagmar var och varför hon valde att begå självmord.

Det finns mycket gott att säga om Flicka och hyacinter. För det första – språket! Wow! Högtravande dramatensvenska – som jag så ofta gnäller på när det gäller svensk film – är knappt närvarande alls. Att det pratas om “fru” och “fröken”, att det nias istället för att duas, det är ingenting som stör mig, det var så det var – då. Dialogen flyter på och framförallt Ulf Palmes karaktär Anders använder sig av ett språk som jag upplever som väldigt modernt för att vara i en film från 1950.

Historien gör mig nyfiken, jag undrar hela tiden åt vilket håll den är på väg, vad Anders ska hitta för uppseendeväckande information. Dagmar känns som en kvinna med ett ledset inre, jag undrar vad hon varit med om, vad som gjort att hon känns så sorgsen och ensam även bland folk. Den tämligen slemmiga men glada konstnären Elias Körner (Anders Ek) får henne att le på en restaurang en kväll. Han kallar henne för “lilla fröken ensam” och vill måla av henne. Tavlan kommer att heta Flicka och hyacinter.

Erland von Koch har skrivit musiken och jag kan inte släppa tanken på att jag skulle vilja höra denna i en ny film, att nån helt enkelt snodde den rätt av. Det skulle vara en fin form av återvinning om än kanske inte helt laglig.

Hasse Ekman var en produktiv man. Mellan åren 1940 och 1965 regisserade han 42 filmer och under i princip samma tid låg han bakom 56 filmmanus. Mellan 1924 och 1960 spelade han med i 50 filmer och en av dessa kommer att inkluderas i detta tema innan det tar slut. Jag har liksom fått mersmak nu. Hasse Ekman-mersmak.

Dagen till ära skriver även Sofia om denna eminenta film. Här hittas hennes recension.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 19, 2014 kl. 08:56

Jag trodde nästan att vi skulle vara rätt samstämda när det gällde Dagmar… Intressant med den där upptagningen av Elias, också en sak som blir tidstypisk? Jag upplevde den mer som ett regelrätt trakasseri men det funkade uppenbarligen på Dagmar. Och jag tror inte att det var meningen att vi skulle uppfatta det som något sorts avancerat självskadebeteende 😉

Svara

Fiffi oktober 20, 2014 kl. 21:28

Sofia:
Dagmar är komplex, det är härligt att hon tillåts vara det och att det inte blir en pusseldeckare på slutet där svaret på gåtan är något man kunde lista ut till förtexterna. Snyggt gjort tycker jag 🙂

Svara

Jojjenito oktober 19, 2014 kl. 15:34

Kul att ni gillade den bägge två. Hasse Ekman är värd uppmärksamhet. Av de filmer jag har sett (Flicka och hyacinter, Banketten, Flickan från tredje raden och Kungliga patrasket) så har ingen gjort mig besviken.

http://jojjenito.wordpress.com/2012/09/06/flicka-och-hyacinter/

Svara

Fiffi oktober 20, 2014 kl. 21:29

Jojjenito:
Jag blev själv ganska förvånad att jag gillade den så pass mycket som jag gjorde, den kändes väldigt tidlös tycker jag.

Svara

Fredrik Gustafsson oktober 20, 2014 kl. 11:36

1950 blev Hasse också teaterregissör på Intiman, så han spelade in film på dagarna och satte upp pjäser på kvällarna. Dessutom skrev han tre böcker och fick fem barn. Fast så blev han också utbränd till slut! Han flyttade till Spanien innan han fyllt 50 och tillbringade resten av sitt liv med att spela boule vid Medelhavet. (Med ett och annat gästspel i Stockholm.)

Jag har precis lagt ut texten om Hasse hos Sofia men du får en variant också. Den som jag tycker allra bäst om är Vandring med månen (1945) men den finns inte utgiven än. Men av de som finns utgivna tycker jag följande är väldigt bra:
Ombyte av tåg (1943), Kungliga patrasket (1945), Banketten (1948) och Flickan från tredje raden (1949). Kungliga patrasket har en svaghet, att fotot är ganska platt, men de andra är lika genomarbetade, för att inte säga förföriska, som Flicka och hyacinter. Ombyte av tåg och Kungliga patrasket är därtill självbiografiska, och på sätt och vis är Flickan från tredje raden det också.

Komedin Fram för lilla Märta (1945) är inte lika bra men kul ändå, en blandning av I hetaste laget och Mr Smith kommer till Washington.

Intressant är också Excellensen (1944), en av de extremt få svenska antinazistiska filmer som gjordes under kriget.

Svara

Fiffi oktober 20, 2014 kl. 21:31

Fredrik:
Tack för din kommentar, jag börjar förstå din fascination för denne man. Han är spännande. Jag ska definitivt försöka ta mig an fler av hans filmer, både där han regisserar och skådespelar.

Fanns utbrändhet som diagnos på den tiden eller var Hasse en trendsetter?

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: