Svensk söndag: FÖRORTSUNGAR

26 januari, 2014

Jag gnäller tämligen ofta på det jag tycker är mest undermåligt i svensk film: dialogen.

Den där styltiga, läsa-innantill-i-manus-känslan, dramaaaatenuttalet, att det inte känns som om personerna i filmen pratar som folk gör i verkligheten. Jag tror helt enkelt inte på historien när människorna som framför den känns som rädda teaterstuderanden.

Förortsungar kom 2006. Det var en stor filmupplevelse för mina barn (märkte jag) när dom nåt år senare såg den i skolan. Dom kom hem, sjöng och försökte rappa och pratade i veckor om musikalen FOU. Jag såg den inte då heller och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Jag brukar inte rädas filmer av någon sort men denna rann igenom durkslaget – tills nu.

Filmen handlar om Amina (Beylula Kidane Adgoy), en liten flicka som utan uppehållstillstånd bor i Sverige tillsammans med sin gamla morfar. Dom får hjälp med en tillfällig bostad hos Johan (Gustaf Skarsgård), en diskare/rockerskille utan direkta framtidsutsikter.

Sen händer det ofattbara. Aminas morfar dör och hon har helt plötsligt ingen, alltså INGEN. Hon har sin säng hos Johan, den enda tryggheten som finns kvar och Johan får försöka stå för det sista han lovade Aminas morfar innan han försvann på båren genom dörrarna på akuten. “Lova mig att du tar hand om Amina“. Johan svarade ja.

Förortsungar kan kanske bäst beskrivas som tonsatt socialt patos eller en empatimusikal. Låter kanske svintrist men det är det verkligen inte. Filmen svänger, filmen berör, barnskådespelarna är precis så skönt teatraliskt o-skolade att jag inte behöver dra till med nåt dialoggnäll över huvud taget. Det är heller ingen all-in-musikal när det sjungs hela tiden, det dyker bara ner musikaliska inslag i historien som små energibadbomber och det svänger, det gör det.

Gustaf Skarsgård, Jennifer Brown (som socialsekreteraren), Sanna Ekman (som bitter grannkärring) och Dogge Doggelito (som närbutiksinnehavare) är superbra alla fyra, precis som småtjejerna Beylula Kidane Adgoy (Amina) och Embla Hjulström (Mirre). Jag önskar att dom allihop funnits på riktigt och att verkligheten nånstans såg ut såhär. Jag hoppas att det finns socialsekreterare med hjärta och sunt förnuft, att det finns vuxna som tänker längre än näsan räcker och knattar som släpper in nya kompisar på samma fina sätt som Mirre gör.

Hela filmen Förortsungar andas optimism och livsglädje och jävlar vad det behövs ibland. Jag kan i alla fall inte värja mig mot det. Jag ler, rappar och mår helt enkelt jättebra, det här är definitivt en film jag kommer se om. Och varför ser man inte Jennifer Brown i fler filmer?

Leave a Comment

Previous post:

Next post: