LAST STOP FRUITVALE STATION

14 november, 2013

Vi får veta slutet redan vid förtexterna. Det gör inget.

Troligtvis kommer alla som ser filmen när den har officiell sverigepremiär i januari att veta hela historien redan innan dom sätter sig i biosalongen. När jag såg den visste jag ingenting. Ingenting alls. Faktiskt. Inte mer än att den antagligen skulle vara bra. Vilket den var. Såklart.

Fruitvale Station (vad är det för larv att stoppa dit Last stop framför originaltiteln förresten?) blev en oscarssnackis samma sekund som läskunniga filmintresserade visste att den fanns. Den är given där. Det är en film om en underdog, en fattig man, en man som försöker, som kämpar, som gör allt i sin makt för att få fason på sitt liv. Han är en snäll man, omtänksam mot både sin dotter, sin fru, sin mamma och random kunder i butiken där han så gärna vill jobba igen. Han sålde knark, han gör det inte längre, han vill inte. Han vill leva som en vanlig man, med rutiner, med kärlek, vänner och månadslön. Men det går åt helvete. Så jävla åt helvete.

Michael B. Jordan kommer sannorlikt få en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll, Octavia Spencer för Bästa kvinnliga biroll och regissören Ryan Coogler troligtvis en för bästa manus. Välförtjänt alltihop.

Filmen är liksom känslosam på det där sättet som alla kan sätta sig in i och det gräts en del i salongen. Jag grät inte. Jag andades knappt. Alla lyckostar som aldrig suttit på akuten och fått det vidrigaste beskedet av dom alla, dom gråter. Jag har suttit där och för mig tar luften slut.

Filmen kommer nära, den kommer för nära mig men samtidigt förstår jag hur enastående bra Octavia Spencer är och jag undrar om hon privat suttit på en såndär formpressad plaststol på en akutmottagning med panik i hela kroppen. Jag tror det. Det känns så.

Fruitvale Station är så sevärd som en based-on-a-true-story-film kan bli. Sanna historier är inte att leka med.

Jojjenito har också sett filmen.

{ 2 comments… read them below or add one }

Jimmy (Except Fear) november 15, 2013 kl. 23:40

För mig är det här festivalens höjdpunkt (hittills)! Det är en upplevelse som dels är en sån där enkel, tydlig filmkonstruktion som gör att man vet vad man kommer se, men det är också en sån upplevelse där karaktärerna borrar sig in i mig och jag är där som en av dem och lider och gläds tillsammans med dem.

Du beskriver det också ganska bra i och med att det är en based-on-a-true-story-film så sevärd den kan bli.

Recension kommer, men jag känner att den här kommer vara riktigt högt uppe på min “årets filmer”-lista när 2013 är slut. En film som trots sin enkelhet förtjänar klassikerstatus allt eftersom den åldras.

Svara

Fiffi november 16, 2013 kl. 13:57

Jimmy:
Jag tror att det är enkelheten som gör att filmen når ut så bra. Den låtsas inte vara något den inte är (jämför med tex Blue Caprice som ju är uppbyggd på exakt samma sätt men inte funkar alls).

Vad tror du – oscarsmaterial?

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: