GALEN I KÄRLEK

Erica (Diane Keaton) är en framgångsrik pjäsförfattare som har ett helt perfekt inrett hus i Hamptons.
Hennes jättesöta dotter Marin (Amanda Peet) har nyligen träffat en man, en äldre man, en MYCKET äldre man vid namn Harry (Jack Nicholson). Hon tar med honom till mammans hus i tron att huset är tomt på folk men väl där, strax innan dom ”får till det” tar sig Harry en tur till kylskåpet och träffar där på – mamma Erica!

Harry går tillbaka till sovrummet och får nån typ av hjärtinfarkt, han blir sängliggande och måste vårdas hemma. Hos Erica.

Harry är den evige ungkarlen och Erica är skild och kanske en anings bitter på karlar. Tillsammans är dom ett fyrverkeri av känslor, riktiga känslor, sånt som Birgit och Gösta och Lennart och Ann-Marie också känner, inte nödvändigtvis hollywoodifierade. Det är därför filmen funkar. Den känns på riktigt. När Erica skrattar så är det Diane Keaton som skrattar – på riktigt. När Harry blir irriterad så är det Jack Nicholson som blir det – på riktigt.

Jag tycker det här är Diane Keatons tveklöst bästa rollprestation någonsin och Jack Nicholson är som alltid jättebra. Amanda Peet är normalt sett ingen favorit men här gör hon det hon ska och lite mer därtill. Jag kräver inte så mycket av bara ett fejs.
Keanu Reeves brukar normalt sätt hamna i samma fack som nämnda Peet, fast i snubbevarianten, men här är han som klippt och skuren i rollen som den tysta och kärlekskranke läkaren. Det är nästan så något som kan antydas vara en personlighet lyser igenom det hårda skalet.

Som helhet är det här en toppenfilm. Den är snygg, den är mysig och jag förstår att många har Ericas hus som heminredningsmall. Det huset satte den vita inredningstrenden på kartan i Sverige – också.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.