Going the distance

11 mars, 2011

Alla som någon gång varit i ett långdistansförhållande vet att det inte är nån enkel match. Många mil emellan kan döda dom starkaste av känslor och det är svårt att se en filmadaption av ett sådant förhållande som något annat än Lars Norén.

Att det skulle kunna bli en romantisk KOMEDI av detta känns avlägset och en romantisk komedi som jag faktiskt både SKRATTAR och FNISSAR åt känns precis lika otänkbart som att jag någon gång skulle få sätta mina fötter på Mars.

Going on distance handlar om Garrett (Justin Long) och Erin (Drew Barrymore) som träffas i New York när hon jobbar som sommarpraktikant på en tidning. Sex veckors intensivt dejtande slutar när praktiken är över och Erin flyttar hem till San Fransisco igen.

Dom lämnar ett stort hål i varandras hjärtan och liv, dom har haft jättekul ihop, gillar varandra som fan och saknar varandra hiskeligt mycket när dom inte är tillsammans. Såklart gör dom det och inte tusan gör det avståndet lättare.

Justin Long har en förmåga att agera som om han inte agerar. Det är dyngskönt att se och det kompenserar Drew Barrymores oförmåga att spela någon annan än Drew Barrymore. Garretts bästa polare Dan spelas av Charlie Day, ett litet komiskt ordbajsande geni som jag tror vi kommer få se mycket mer av framöver och Christina Appelgate är Erins syster och alldeles mitt-i-prick även hon.

Jag tycker att den här filmen bäst kan beskrivas som vettig. Det kanske låter torrt och tråkigt men i dagens filmklimat är det snarare spännande. Människorna behandlar varandra väl, kompisarna pratar med varandra på ett visserligen skruvat vis men ändå med respekt och hjärtlighet. Det är inte en massa smutsig otrohet och lögner, det är bara ett komplicerat förhållande som två normalt fungerande människor försöker rädda och bevara på bästa sätt.

En scen ut filmen som inte släpper ur mitt medvetande är när Garrett och Erin är på en pub och träffas för första gången. Erin äter nån mat (kyckling?) som innehåller nån sås som hon kladdar ner hela munnen och halva kinden med och Garrett lägger huvudet på sned och jag ser att han tycker att hon är sådär oborstat charmig och liksom på riktigt (Hey! En tjej som käkar med god aptit bland folk hör inte till vanligheterna, inte på film från Hollywood i alla fall) och att en såskladdig kind på första dejten tydligen är ett stort plus.

Jag inte kan sluta tänka på den scenen för det sistnämnda är något som jag inte märkt av i min verklighet. Inte alls faktiskt. Det är lite synd för en söl-fia som jag.

Filmens soundtrack går inte heller av för hackor. Finns på Spotify. Klicka här.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: