Back to the 70´s: I SPIT ON YOUR GRAVE (1978)

29 mars, 2016

Jag har sett alla tre nyinspelningarna av I spit on your grave. Egentligen är det ingen av dom som är en ren remake, samtliga har omskrivna manus som är liiite mer kompatibla till verkligheten den utspelar sig i men när jag sprang över detta original i min jakt på trevliga sjuttiotalspärlor så krävde den såklart en tittning. Jag ska även tillägga att filmen har en alternativ titel, Day of the woman.

Den här filmen är skriven och regisserad av Meir Zarchi, en man född 1937 som faktiskt varit med och producerat alla dom tre nyare filmerna och som – håll i hatten nu! – skrivit och regisserat den fjärde uppföljaren: I spit on your grave: Deja vu som enligt uppgift är i post-produktion just nu.

Nåja. Tillbaka till originalet. Här är det nämligen original så det förslår. Huvudrollen Jennifer spelas av Camille Keaton som gifte sig med sin regissör strax efter filmen var färdiginspelad. Hon har tydligen lite diffusa släktband till Buster Keaton då hon i en intervju sagt att hon är “a second or third cousin” till honom.

Denna film handlar precis som alla andra filmerna i “serien” om en kvinna som blir brutalt våldtagen av ett gäng mer eller mindre hillbilly-män. Hon överlever mirakulöst och får sedan ett enda mission in life: hämnd!

I dom nyare filmerna är hämndscenerna väldigt grafiska – alltså vääääldigt grafiska – det är dom inte här. Visst är det blodigt och eländigt här med men man får liksom inte se i närbild vad hon gör med männens könsorgan. Det är nämligen oftast dessa organ som blir offer för hämnden, att männen sedan dör av “följdsjukdomar” som förblödning och hjärtstillestånd är oftast bara ett plus. Den våldtagna kvinnan är dessutom väldigt liten och späd men när hämndbegäret kickar in får hon helt oanade styrkor.

I den här filmen blir Jennifer våldtagen av ett gäng uppenbarligen svagbegåvade byhålebor. Snubbarna påminner mer än lovligt om karaktärerna i en Stefan och Krister-fars vilket gör det hela stört omöjligt att bli berörd av. Jennifer själv är heller inte ett under av utstrålning, det är inta alls samma GO i henne som i dom nutida Jennifer:erna.

Kanske att det här var en film som fick folk (och Siewert Öholm) att förfäras 1978 men 2016 är det ingenting att hänga i julgranen.

Nästa tisdag tar jag nya tag med en 70-talare som förhoppningsvis är lite mer sevärd.

{ 4 comments… read them below or add one }

filmitch mars 29, 2016 kl. 11:39

Känner till men har inte sett filmen – om jag nu förstår dig rätt så vill du ha mer grafiskt våld och snyggare våldtäktsmän? 😉
Första remaken var/är en höjdare – en fjärde del säger du? Inte så värst intresserad men då jag känner mig själv är det lika bra att lägga den i att se högen.

Svara

Fiffi mars 29, 2016 kl. 12:31

filmitch:
Mer grafiskt våld vill jag absolut ha men snyggare våldtäktsmän, haha, nääää, hur dom ser ut spelar ingen roll – egentligen. Dom är ju as vilket som. Men i den här filmen känns dom mer som komiska inslag. Vidriga såna ska tilläggas.

Svara

Sofia mars 29, 2016 kl. 15:20

Huh, mest lite förvånad över att du inte har sett den här förut… Men jag håller med om att det är ett bevis på att originalet inte alltid är bäst. Jag gillade iofs enkelheten i förhållande till den tortyrporr som första uppföljaren utvecklades till

https://bilderord.wordpress.com/2014/08/20/kampande-kvinnor/

Svara

Fiffi mars 29, 2016 kl. 22:16

Sofia:
Tortyrporr, det är mumma det 😉

Men annars håller jag med dig. Jag är också förvånad att jag inte redan sett denna. Fast man hade ju kunnat både ha och mista den här erfarenheten…

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: