I, TONYA

28 februari, 2018

Tonya Harding. Vem minns inte henne? Åren då hon var aktiv i konståkningsvärlden var lika händelserika som när Al Capone knatade runt i New York. Hon var liksom….something else. En tufsig sommarkatt bland hermelinerna. En white trash-brutta mitt bland perfektionsprinsessorna. Hon var världsberömd utan att egentligen vara bäst.

Tvåa i VM 1991 och fyra i OS 1992 i Albertville, det var hennes femton minuter i det riktiga rampljuset men rivaliteten mellan henne och Nancy Kerrigan var en snackis världen över både före och efter “det där” som hände 1994. Vid 19 års ålder (1990) gifte sig Tonya med en lynnig hustrumisshandlare vid namn Jeff Gillooly. Samma Gillooly slog sönder Nancy Kerrigans knä med ett järnrör fyra år senare men var vid den tidpunkten Hardings ex-man.

Alltså, historien om Tonya Harding är värdig vilken snaskig kvällstidning som helst och självklart gör den sig på film. Margot Robbie har fått den stora äran (?) att gestalta Harding men hur bra hon än är så hade jag velat se Amy Schumer i den rollen. Robbie kan aldrig bli rätt igenom en Tonya-person hur mycket underkäkesförstoring och dåliga permanentperuker man än sätter på henne. Hon är mer en hillbillyvariant av Harley Quinn än någonting annat.

Allison Janney spelar Tonyas väldigt unlikeable mamma och Sebastian Stan hennes lika unlikeable make Jeff. Hon själv är heller inte speciellt lätt att tycka om även om jag inser att hon i vissa fall är ett offer för omständigheter och att både arv och miljö spelar in när det gäller hennes beteende (eller brist på). Att mamman skulle ha misshandlat henne under barndomen nekar hon dock till, mamman alltså. Tonya däremot säger att det var så det var. Själv tittar jag och förfasas. Det räcker långt.

I, Tonya har inte biopremiär förrän 16 mars men jag väljer att publicera min text redan nu pga oscarsaktuell film.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: