IL POSTINO

1 januari, 2010

Mario (Massimo Troisi) bor och lever på en liten italiensk ö. Den chilenske poeten Pablo Neruda (Philippe Noiret) kommer till ön då han tvingats leva i exil någongång på 50-talet och Mario får jobbet att som brevbärare leverera den ansenliga mängd post som Neruda får varje dag.

Mario kikar på brevens avsändare och ser att dom uteslutande är från kvinnor. Då går det upp för honom hur stor betydelse ord har i både skrift och verbalt när det gäller att få kvinnor intresserade.
När Mario kärar ner sig i ön snyggaste tjej Beatrice får han panik. Hur ska han göra? Med lite hjälp av den store poeten får han henne på fall trots att hans största tillgång enligt Beatrices släkting är “svampen han har mellan tårna“.

Filmen blev nominerad till en hel rad priser, bland annat Oscar för bästa film, bästa regi, bästa originalmusik och bästa manliga huvudroll men huvurollsinnehavaren Massimo Troisi dog dagen efter sista inspelningsdagen i en hjärtattack och fick aldrig skörda frukten av sin framgång.

Il postino är långsam och finsmakad, lite i samma anda som Tati när han är som bäst. Det är en film att bli varm i hjärtat av. En film om vänskap, kärlek och den magiska känslan av ett handskrivet brev.

{ 6 comments… read them below or add one }

Hellicop januari 12, 2010 kl. 08:18

Fantastisk film!
Italienskt drama när det är som bäst!

Här kommer tips på lite andra bra dramer (heter det så i plural?)
Good morning, Babylon (bröderna Taviani)
Bagdad Café (Världens bästa "theme song")
Familjen (allt utspelar sig i en lägenhet över tre generationer, Ettore Scola).

80-tals nostalgi, I know 🙂

//P

Svara

f i f f i januari 12, 2010 kl. 10:15

Hellicop:
Ååå vad härligt, jag har bara sett Bagdad Café av dom du rekommenderar. Ska genast ta och leta upp dom andra två.

Svara

Sofia maj 4, 2010 kl. 04:17

Ahhh, jag kände verkligen pressen av att gilla den här filmen och…ingenting. Det blev liksom bara för mycket, den blyge Mario som längtar efter något större, den vresige Neruda, den giftiga lilla tanten, det inskränkta bylivet. It didn't do it for me…

Svara

f i f f i maj 4, 2010 kl. 15:09

Sofia:
Du kanske ska ge den en andra chans?

För mig är den som Pommac för själen.

Svara

Sofia maj 5, 2010 kl. 03:51

I så fall måste jag nog vänta lite — såg den för en vecka sedan (inspelad från TV — så analog är jag). Däremot kanske jag ska ge mig på Cinema Paradiso igen för den did it for me när det begav sig. Eller också kanske minnet av den ska få vila i frid

Svara

f i f f i maj 5, 2010 kl. 05:58

Sofia:
Cinema Peradiso hade samma effekt på mig som Il postino hade på dig. Jag förstod ingenting. Det var bara en såndär film som man "måste" ha sett och "måste" gilla, men det funkade inte för mig.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: