INGLORIOUS BASTERDS

22 november, 2009

Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(väldigt väldigt nära en femma)

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia maj 14, 2010 kl. 07:50

Waltz var så värd sin Oscar — jag blev helt bergtagen av denna fantastiska prestation. Och som vanligt, även om filmen inte ens är särskilt bra som den här ju är, får man en klar känsla av att Tarantino alltid har jäkligt kul på jobbet.

Svara

f i f f i maj 14, 2010 kl. 10:15

Sofia:
…och även de passager som är sega som sirap lyckas jag hålla mig vaken igenom för jag VET VET VET att när Tarantino är i farten kan vad som helst hända när som helst.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: