Jag klockade filmen när jag gav upp första gången.
När räknaren stod på 0.03.35 stängde jag av och orden ”MEEEEH DET KAN INTE VARA MÖJLIGT ATT FILMEN ÄR SÅHÄR DÅLIG! DET KAN BARA INTE VARA MÖJLIGT!” ekade i lägenheten. Jag fattade rätt snabbt att jag var dum i huvudet, barnslig och en anings för snabb i min dissning och att filmen skulle få en chans till, så småningom.
Andra gången jag gav mig på filmen var jag på bättre humör men skrattade som en hysterika redan åt berättarrösten i början. När orden uttalas som legendaaaaary, heeeeeeere, treeeees, zooooooo, begiiiniiiiiings och pharaoooooos med ett röstläge som påminner om en allvarlig sjungande bas i en fisförnäm östermalmsk barbershopkör då kan jag inte hålla mig. Han må ha massor av värde att berätta för mig, mängder av information jag behöver för att se filmen med klara ögon men det går bara inte. Jag stänger av igen. Denna gång står räknaren på 0.08.58.
Jag ger filmen en tredje chans. Väldigt få filmer får tre chanser av mig. Så många filmer, så lite tid, tänker jag – ibland – när jag springer på filmer som jag hundraprocentigt vet att jag inte kommer gilla efter några minuter, precis som att jag sällan ger böcker mer än 20 sidor för att jag ska fastna (dock gäller denna tes inte filmer med mördarbin eller sandhajar). Men Citizen Kane ÄR en av dom stora ”måstefilmerna” för alla som säger sig gilla film (ändå verkar det vara förvånadsvärt få som sett den), det ÄR en klassiker och nu jäklar, nu tänker jag spotta gröna snorloskor i händerna, gömma fjärrkontrollen, gaffatejpa fast mig i fåtöljen för det ska bli tredje gången gillt här. Jag SKA se HELA Citizen Kane och inte för att jag vill utan för att jag känner att jag MÅSTE.
Det finns mediciner som är muskelavslappnande så till den milda grad att man nästan blir förlamad när man tar dom. En sån tablett hade jag behövt nu, 119 minuter senare. En sömntablett för elefanter hade också fungerat. Mina axlar sitter ända uppe vid öronsnibbarna, jag ser ut som en krum, halt och lytt när jag reser mig upp för att få igång blodomloppet. Jag plockar kulor med fötterna och äpplen med händerna så som Ted Åström lärt mig att jag ska göra i Sällskapsresan. Det funkar inte. Jag är helt jävla stiff! Detta svartvita helvete har förtvinat min kropp, jag har åldrats sextio år på två timmar och inga vetabästare i världen kan säga att jag har fel när jag säger att Citizen Kane är en riktigt usel film.
Smaken är som baken, så ÄR det och det kan man tycka vad man vill om. Hur kan en sån som jag lovprisa Rocky IV men rata Citizen Kane? Jadu, hur kommer det sig att Kate Moss knarkar eller att han som var ihop med Halle Berry var otrogen? Det händer ofta saker som utomstående inte kan förstå och som objektivt kan kännas fullkomligt onödigt. Dessutom är jag just nu sjukt less på att vara förstående. Jag orkar inte tänka på varför idioter beter sig som idioter, jag ids inte analysera varför folk som inte kan bete sig inte kan bete sig även om jag logiskt vet vad det kan bero på och jag pallar inte med att recensera en film kliniskt och objektivt utifrån det faktum att den var nyskapande och fantastisk för över sjuttio år sedan.
Vad som rör sig i min hjärna vet bara jag och ibland knappt det och jag begär inte att någon annan ska förstå men i min värld finns det inte något med Citizen Kane som gör den sevärd. Kanske, kanske, kaaaanske om jag skulle läsa på om filmen, kolla upp, memorera, forska om den och sedan se filmen ur analyssynpunkt, kanske skulle jag då hitta något som kändes intressant och engagerande, men att bara se den precis som den är, så som jag gör med ALLA filmer jag ser, funkar inte alls. Filmen suger och jag har ont i varenda muskel i kroppen. Jag är som en Citizen Kane:sk voodoodocka och jag behöver yoga, spikmatta och starksprit för att bli människa igen.
Jag har i kommentarer på andra bloggar jämfört denna med bajstunnan Göta Kanal 3 och vid närmare eftertanke är det väldigt orättvist. Citizen Kane är gjord av människor som ändå har någon form av koll på vad filmmakeri betyder, att jag inte gillar den hör liksom inte hit. Så jag kan inte ge den bloggens sämsta betyg – det ruggiga ufot. Endast två filmer har fått det betyget och den här filmen hör inte hemma i deras gäng. Däremot vill jag aldrig aldrig ALDRIG mer se detta ”mästerverk”. Jag har gjort mitt gällande Citizen Kane och kommer nu att dra mig tillbaka, slicka mina sår och sätta på en film som alltid får mig att må prima.
Kom igen, sjung med mig!
Risin’ up, back on the street, did my time, took my chances. Went the distance now I’m back on my feet, just a man and his will to survive. So many times it happens too fast, you trade your passion for glory. Don’t lose your grip on the dreams of the past, you must fight just to keep them alive.
Om Rocky är jag så är Ivan Drago Citizen Kane och vet du, Rocky vinner alltid!
Det första som slår mig när jag stoppat filmen i spelaren och den kör igång är hur otroligt ung James Stewart ser ut. Han har visserligen den oklanderliga farbrorlooken som han (och så många andra) ofta hade då med kostym, hatt, pomadapiffat hår och välputsade dansmackor på fötterna men han ser inte en dag äldre ut än 22 i ansiktet. Oskyldig på nåt vis och jättemycket smalare än i dom övriga filmerna jag sett för detta tema. Efter en snabb koll visar det sig att han är 32 år när denna film spelas in, alltså långt ifrån någon superyoungster. Förbryllande.
