Charlie Anderson (James Stewart) är en man som inte vill någon något ont. Det enda han vill är att leva sitt liv med sin familj, sköta sin gård och sina grödor. Kriget mellan Nord och Syd som pågår bara en gevärssalva bort vill han inte kännas vid. Det skulle aldrig falla honom in att ha slavar, han vill ta reda på sin egen lort och inte utnyttja någon annan, alldeles oavsett hudfärg. Men den åsikten ses inte med förstående ögon i Shenandoah, Virginia på 1860-talet.
Efter många år tillsammans dör Charlies fru och lämnar honom ensam med den stora och i princip vuxna barnaskaran. Sex söner, en dotter och en sonhustru bor med Charlie under samma tak och det är en mysig familj. Dom umgås, dom pratar med varandra om viktiga saker och det känns som om kärnan i hela familjen är en sund människosyn. Charlie som patriark borde vara en förebild för pappor både då och nu.
Jag brukar säga att jag inte gillar westernfilmer men egentligen är det kanske lite dumt att generalisera, jag har trots allt sett en handfull filmer i denna genre som jag tycker är väldigt bra. Det är nog smartare att säga att jag sällan trycker in en westernfilm i DVD-spelaren med förväntningarna på max. Jag gjorde inte det den här gången heller men ska jag gräva ner mig i James Stewart så ska jag gräva där han stod och han stod en hel del och ganska ofta i westernmyllan.
Jag förväntade mig en långsam ”vanlig” westernfilm med torr sand, mockajackor som galoppfladdrar i vinden och tysta vindpinade män med isblå blick men fick nånting heeelt annat. Jag fick ett familjedrama i westernmiljö, jag fick intressanta tankegångar om slaveriet och jag fick en manlig huvudroll som är väldigt lätt att känna med och för.
En ensam förälder utan någon annan vuxen att förlita sig på, en situation han inte själv valt, problem som måste lösas med intuition, en 16-årig son i fokus. Det är oro, kärlek och respekt inslaget i en vettig förälders kropp och filmen gör mig på riktigt glad. Om någon enda man såg den här filmen när den kom i mitten på sextiotalet och tänkte att ”jag vill bli som James Stewart” så är jag nöjd. Det här är liksom ”på riktigt”. Ska man jämföra filmen med någon från modern tid blir det Taken med Liam Neeson men det är också en jävla jämförelse. Liam Neeson är hästlängder ifrån James Stewart på så väldigt många plan och Taken är en ytlig bagatell jämfört med 7 tappra män men jag kan se att det finns nåt liiiitet gemensamt mellan filmerna. En pappa som inte ger upp kanske.
Det finns så många scener i den här filmen som sätter sig som skrapsår på hjärtat, sista tjugo minuterna är makalöst bra och mina tårar bara rinner. Charlie Anderson är en sån mänsklig man så western eller ej, jag kan inte värja mig, det kan inte bli annat än full pott!
