SPEED

Jag tror att alla som var över femton år sommaren 1994 minns precis vad dom gjorde då. Jag tror att alla vi som var lite äldre än så minns lukten, värmen och det totalt galna i  att få vara med och uppleva nutidshistoria genom TV-apparaten under fotbolls-VM. Det var en glad sommar och för mig personligen ett av mitt livs allra bästa såhär långt.

När Speed hade premiär (just precis den sommaren) befann jag mig i USA. Keanu Reeves var stor fixstjärna efter Bram Stoker´s Dracula i allmänhet och Point Break i synnerhet och filmen var en riktig snackis på samtliga av hotellets TV-kanaler. Sandra Bullock var både en uppkomling och nykomling även om jag hade full koll på vem hon var efter Demolition man.

Jag bodde på ett fint hotell i New York och det var typ tusen grader varmt och biosalongerna fungerade som oaser med luftkonditionering och en stunds vila för skyskrapstittande ögon och promenerande fötter.

Att se Speed var – då – som att få sig en injektion med C-vitaminbrus, pulverkaffe och adrenalin rätt in i blodomloppet. Inte sedan Die Hard sex år tidigare kickstartade maxpulsen på samma brutala vis och detta trots att Speed, i princip utan konkurrens, har filmhistoriens absolut fulaste förtext. Speedresan börjar i en hiss nånstans i LA och slutar strax utanför Mann´s Chinese Theatre i Hollywood och däremellan får vi vara med om en åktur av sällan skådat slag.

Dagen efter jag såg Speed flög jag till Los Angeles för att titta på fotboll. Hotellet jag bodde på låg femtio meter från sista-scenen-kraschen och jag gick där, gatan upp och ner för att se om jag kunde hitta lagningar i vägen, konstiga asfaltskokor, bromsspår, ja  några bevis för att allting hade hänt just där alldeles på riktigt.  I min värld hittade jag bevis, fast jag hittade dom på Universal Studios ännu någon dag senare, strax efter att jag började grina för att jag fick en kram av mannen som jobbade där utklädd till ”Beetlejuice”.

Att se om en film nästan tjugo år senare som rotat sig fast så i djupet av mitt filmhjärta är vanskligt, det är på gränsen till idioti. Men i mitt tycke är och förblir Speed en av världens absolut bästa actionfilmer. Fan, det är nästan så jag behöver både pannband, vattenflaska och sekond för det här ÄR en svettig upplevelse.

1994:

2011:

PLANET TERROR

Quentin Tarantino och Robert Rodriguez hade en gemensam dröm: att göra en hyllning till  favorit-exploitation-filmerna dom såg som barn och att göra hyllningen som det hade sett ut då när det begav sig.

Projektet landade i det som blev Grindhouse, två filmer som var tänkta att visas direkt efter varandra (alltså som en dubbel-bio, vilken det gjorde i USA men inte i Europa) med hittipå trailers före och mellan filmerna och hela konkarongen.

Filmerna var Tarantinos Death Proof och Rodriguez Planet Terror och dom påhittade trailersarna var så coola att dom senare blev egna filmer (Machete och Hobo with a shotgun).

Death Proof är i mitt tycke ett magplask, ett formidabelt skämt, men jag gillar ändå Tarantinos höga filmarambitioner och att han alltid är konsekvent i det han gör. Här är det manus som sviktar, inget annat. Planet Terror däremot, ooiiuuuuwwwwwwh (*andas ut som om jag hade värsta gluggen mellan framtänderna*), det här är ren och skär njutning!

Tänk att ha makten, möjligheterna, manusbegåvningen och miljonerna att få göra en film som Planet Terror. Tänk att ha fria tyglar och att kunna sitt hantverk så pass bra att något så underhållande, så skojigt, så lekfullt, så respektlöst, så äckligt och fullständigt uuunderbart kan bli verklighet.

Det handlar om Cherry Darling, en strippa som fått nog. Det handlar om ett dödligt virus, ett virus som gör att huden börjar bubbla sig och att folk blir zombies-look-alike men levande sådana. Det handlar om en ex-pojkvän som aldrig skjuter snett och en restaurangägare i ständig kamp att hitta det perfekta grillsåsreceptet. Det handlar om en läkare och äkta man som inte borde vara något av det och hans fru som injicerar sprutor som andra käkar Polly. Det handlar om att inte bli en mes fast man amputerat benet, om att aldrig ta skit och om att kämpa för sitt liv till sista blodsdroppen.

Jag ska gifta mig med Rose McGowan tror jag. Hon är stentuff och jättesnygg och så jävla cool att hennes prestation – och hela filmen – borde visas på kvinnofilmskonferenser världen över i ett försök att få folk att fatta att det inte behöver vara ett likamedtecken mellan tjejfilm och fluffiga bröllopsklänningar eller tjejfilm och utdragna-dödsscener-med-vitsminkad-skådis-utan-hår eller tjejfilm med Jennifer Lopez på omslaget.

Marley Shelton spelar samma roll som hon gjorde i Death Proof, Dr Dakota Block och även hon är sjuuukt bra.  Josh Brolin, Freddy Rodriguez, Michael Biehn, Jeff Fahey, Bruce Willis och Lost-snyggingen Naveen Andrews är alla klockrena i sina roller och Quentin Tarantino  ger verkligen ordet droppsnopp ett ansikte. Som den lilla pojken Tony ser vi Rebel Rodriguez, son till Robert själv och bror till Racer, Rocket, Rogue och Rhiannon. Han är inte med så mycket men han och hans syskon har jäkligt balla namn.

Jag är lite i extas här. Jag är svettig både här och där. Jag har skrattat ljudligt och tjoat och suckat fundersamt och nästan stått upp i soffan av pur upphetsning för jag tycker det här är SÅ JÄVLA BRA. JÄVULSKT BRA till och med! Jag kan massor med svordomar och andra fula ord jag skulle kunna använda som prefix till BRA men jag tror du fattar vad jag vill säga ändå.

Har du inte sett Planet Terror, gör det!

Har du redan sett den, se den igen. Och igen. Och varför inte igen?

LAW ABIDING CITIZEN

Hämden är ljuv.
Hämden är inte snygg alls men den är brutal, finurlig, blodig och snuskigt genomtänkt.

Clyde (Gerard Butler) är en gift man och pappa till en liten dotter. En helt vanlig dag förändras hela hans liv då två män knackar på dörren, slår ner honom, våldtar och dödar hustrun och dottern.

Clyde överlever och dom båda mördarna hittas. Nick Rice (Jamie Foxx) är åklagaren som på ett kanske inte helt klockrent sätt ser till att bara den ena fälls för mord. Den andre släpps på fri fot till Clydes stora frustration och vrede.

Nu är inte Clyde den lugna familjefarstypen utan mer som en psykopatisk Bobby Fisher och han beslutar sig inte bara för att själv ta död på mördarna – han vill gå ett steg längre. Eller två.

Det här är inte helt illa faktiskt. En actionthriller vars handling jag inte kan förutspå efter första kvarten känns…nyskapande. Och det är det faktiskt. Nyskapande. Javisst, vi har sett psychon på film sen filmkameran uppfanns, men Gerard Butlers Clyde är annorlunda. Det är svårt att rent objektivt se Clyde som en psykopatisk mördare när han hämnas på dom som dödat hela hans liv, även om det är precis just det – och ingenting annat – han faktiskt är.

TERMINATOR SALVATION

Jag gillade första Termintor, jag älskade tvåan. Trean var ett jahaja, varken bra eller anus och nu kommer fyran och man behöver inte heta Saida för att förutspå att det inte är den sista filmen i serien om John Connor, hans mamma, deffade stålrobotar och Skynet.

Terminator Salvation börjar i ett skönt tempo. Marcus (Sam Worthington) har blivit dömd till döden för mordet på sin bror och två polismän. Under hans sista timmar/dagar kommer en läkare (Helena Bonham Carter) och ber honom donera sin kropp till forskningen. Efter många om, men – och en kyss – skriver han på blanketten.

Sen kör det igång. Motståndsrörelsens frontman John Connor (Christian Bale, en av få människor på jorden med alldeles autentiska vampyrgaddar) kör ett stenhårt arbetspass på 1 tim och 40 min för att ta död på Skynets allehanda terminators, både springande, på två hjul, fyra hjul, under vatten och i luften och samtidigt ska han försöka genomskåda den nye snubben – Marcus.

Terminator Salvation är en mörk film. Den går i samma färgskala som insidan på tunnelbanetunnlar. Bara. Enbart. Det blir lite segt för ögonen. Men, för tusan, jag ska inte klaga. Det är trevlig action som man glömmer ganska direkt efteråt och ibland behöver man inte mer än just det. Hjärndöd underhållning för stunden.