THE TOURIST

Angelina Jolie skrider fram med putande läppar i beige haute couture.
Hon ser ut som nåt animerat, hämtat direkt från en Disneyklassiker.

Angelina Jolie skrider fram viskande, väsande i svart haute couture.
Alltså, hon ser fan ut som hon är karvad i ädelträ. Hur jävla vacker kan en människa vara?

Angelina Jolie skrider fram, blixtrar till med ett leende mot Johnny Depp som får alla som tittar att smälta likt polarisen.
Humbug! Hon bara kämpar för att bräda Julia Roberts tandrad men icke sa Nicke, det går inte.

Angelina Jolie skrider fram och Johnny Depp åker t…
SATAN vad trött jag är på att hon skrider. Samma jävla tempo minut efter minut, kvart efter kvart. Samma jävla väsande. Kan det inte hända nåt snart?

Angelina Jolie skrider fr…
Vem kom på att göra den här filmen? Vem? Visa mig honom för ja, tro mig, det måste vara en han. Maken till menlöst tidsfördriv har jag inte varit med om, inte sen jag sommarjobbade 1988 och hade så tråkigt att jag lärde mig alla månaders namnsdagar i ordning utantill. Jag har på 22,5 år lyckats förtränga alla utom augusti och nu ska jag försöka deleta den här skiten ur minnet.

Jag säger lycka till.

SALT

Det är få kvinnliga skådespelerskor som ensam kan – och får – bära en film. Just nu finns det mig veterligen bara tre: Julia Roberts, Sandra Bullock och Angelina Jolie.

I Angelina Jolies senaste jag-gör-det-enbart-för-att-försörja-min-familj-film spelar hon CIA-agenten Evelyn Salt i en riktig vem-är-du-vem-är-jag-levande-charader-thriller.

Salt är väldans lik i Bournefilmerna både i story och uppbyggnad och precis som när jag ser Bourne så vet jag att inte en enda ball twist ligger och lurpassar i vassen. Varenda steg går att förutse och det är så tråkigt att jag kämpar för att hålla mig vaken.

Liev Schreiber spelar den manlige huvudrollen, Salts kollega Ted, men han blir bara precis den bifiguren han är tänkt att vara. Salt är Angelina Jolies film, ingen annans.

Skådespelare som är för öppna med sitt privatliv (antingen genom egen glappkäft eller ihärdiga paparazzis) blir lätt rätt tråkiga skådisar i mina ögon. Det finns liksom ingen magi kvar när man blir fullskiten av info i varenda tidning som jobbar med färgbilder.

Jag tycker det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på Billy Bob Thornton och Brad Pitt eller på hur hon gör rent praktiskt när Brad filmar i Pakistan och hon ska natta Maddox och Pax och Sahara och Shiloh och Knox och Vivienne samtidigt – och ensam.

Jag tycker också det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på vilket perfekt karvat dockfejs hon har och hur extremt lika hon och Jessica Alba faktiskt är. Jolie är perfekt sminkad även när hon kastar sig mellan lastbilstak. Det är kaxigt. Jag skulle inte se ut så om jag slängde mig på det viset. Jag skulle bli jävligt…tovig.

Salt som film betraktad är som lösgodis i papphink. Tanken är god men allt smakar liksom likadant när det blir för mycket av det goda. För precis som med The Bourne Identity som fick uppföljare i The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum så kommer det komma både en Saltare och en Saltast efter den här. Jag kommer inte att se dom men dom kommer. Tro mig.

Changeling

Christine Collins (Angelina Jolie) är ensamstående mamma till sin lille Walter sen hon blev lämnad av Walters pappa på BB, men det verkar inte gå någon nöd på dom.
Walter är en väluppfostrad pojke, dom bor i ett fint hus i ett bra område och Christine jobbar som nån slags mellanchef på deras variant av Televerket (ja, filmen utspelar sig på 1920-talet så det är den bästa jämförelse jag kan komma på).

En lördag jobbar Christine över och när hon kommer hem väntar ett tomt hus. Ingen Walter, hennes son är borta, han finns ingenstans och nu har det gått tio minuter av filmen, det är 130 minuter kvar.

Det jag såg framför mig nu var två timmars gråtande och panikartat pojkletande och det var inte med tillförsikt jag tänkte så utan med fasa i kroppen. Fy fan så enahanda, förutsägbart och tråkigt det hade kunnat bli OM det inte var så att Clint Eastwood är filmens regissör och en av världens bästa i kategorin drama om någon frågar mig.

Clint Eastwood är en mästare på personporträtt. Han låter historien ta sin tid, jäktar inte, snabbspolar inte, glömmer ingenting. Han låter filmen liksom puttra på i det tempo den behöver, vilket i hans filmer ofta är ganska saktfärdigt, men vad tusan gör det när det blir sååå bra?

Att casta Angelina Jolie i en huvudroll som denna är vanskligt. Det krävs mycket för att man ska se bortom hennes stjärnstatus och perfekta ansikte och det är svårt även för Clintan att nå dit. Dom första 19 minutrarna är jag övertygad om att han inte ska lyckas. Hon tar regi så urdåligt att jag i princip kan se manuset framför mig.

Men 19 minuter och 30 sekunder in i filmen händer det något. Angelina Jolie gråter. Okej, hon är snygg även när hon grinar men hon gråter på ett sätt som en mamma gör när ens barn är försvunnet. Hon gråter fult och på riktigt, tårarna väller ut ur ögonen och jag känner att ja, det här kan funka. Det här kan bli riktigt bra.

Att historien är sann är egentligen det ultimata beviset för att verkligheten överträffar fiktionen. Hade nån hittat på allt det här hade INGEN trott på historien men det ÄR sant och det är vansinnigt irriterande. Jag blir alldeles upprörd och mammaledsen och vill mest bara puckla på idioterna i filmen men så ligger det där fina pianoklinket, Clint Eastwoods egenhändigt spelade och komponerade musik, i bakgrunden som ett stort plåster precis som det gjorde i Broarna i Madison County när allting kändes som värst.

Det är som att pianot – och Clint – vill säga: lugn, det ordnar sig. Livet är inte rättvist, det är hemskt och vidrigt ibland men glöm inte att det också kan vara alldeles underbart.

Och han har ju rätt. För tänk, ibland är det enda som behövs för att morfa en kalkon till en svan lite hederlig fulgråt.

SKY CAPTAIN AND THE WORLD OF TOMORROW

Tänk att ha varit med på den tiden när ett biobesök var ett helkvällsnöje. Tänk att ha varit med när det satt en tjomme och spelade piano live vid sidan av bioduken som ett litet schysst enmansförband till själva filmen. Folk var uppklädda och förväntansfulla och hade hatt och hårnät.

Att se Sky Captain and the world of tomorrow är som att få en smak av dåtid utan att för den skull behöva ta med det negativa, som att TV:n inte var uppfunnen och att Zlatan inte spelade fotboll.

Det är 1939. Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) är journalist. Tillsammans med en pilot och före detta pojkvän Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law) försöker hon komma på hur det kommer sig New York invaderas av stora flygande robotar och varför flera framstående forskare plötsligt försvunnit i nåt som liknar en steampunk.

Sky captain and the world of tomorrow är en nästan äckligt snygg film. Varenda filmruta är perfekt, varenda skugga. Vackra ansikten överallt. Det tutas i blåsinstrument i princip genom hela filmen, precis så som jag tänker mig att det var förr på vita duken när Errol Flynn fäktades och Johnny Weissmuller var Tarzan.

Alla skådespelarna är lysande. Angelina Jolie ser verkligen ut som en tecknad figur, Jude Law är Jude Law, Gwyneth Paltrow passar som handen i handsken som Polly. Michael Gambon, Sir Laurence Olivier och Giovanni Ribisi gör också sitt allra allra bästa precis som jag gör när jag kryper upp i soffan med min filt och bara leeeer.