Tre om en: Tre stora manliga skådisar födda 1936.

ALAN ALDA

Alphonso Joseph D’Abruzzo föddes den 28:e januari 1936 i Bronx, New York. Han drabbades av polio som ung knatte och var sängliggande i över två års tid.

Mest känd är han definitivt för rollen som Hawkeye TV-serien M*A*S*H, en roll han spelade i hela elva år mellan 1972 och 1983. Dom sista åren både skrev han manus, producerade och regisserade serien och fick då mer utrymme att få fram sina anti-krigs-åsikter som han fick med sig efter att själv ha tjänstgjort i Koreakriget.

Själv fick upp ögonen för honom på riktigt först 1993 i och med AIDS-dramat And the band played on och nu på senare år i gjorde han en roll av världsklasskaraktär i Woody Allens Alla säger I love you.

Alan Alda är 188 cm lång och det gör honom faktiskt till en av dom längsta skådespelarna Hollywood har att erbjuda. Arnold Schwarzenegger är lika lång, Tim Robbins är längre och, icke att förglömma, Tom Selleck. Där har vi 193 ståtliga centimetrar!

DENNIS HOPPER

Dennis Lee Hopper föddes 17 maj 1936 i Dodge City och dog av prostata-cancer 29 maj 2010 i Los Angeles.

För att få perspektiv på hur länge Hopper faktiskt var med i matchen så var en av hans bästa kompisar James Dean och han spelade med i både Ung rebell och Jätten. Hopper gjorde alltså sin skådespelardebut redan 1955. Fatta, 1955!

Det stora genombrottet kom 1969 med bikerfilmen Easy rider och i samma veva började han droga som en tok. Det dåvarande äktenskapet sprack och han var allmänt dum. Dum och inte bara full utan hög som ett hus för det mesta.

Dennis Hopper hade när han dog en av världens största privata samlingar av modern konst och han älskade att själv måla tavlor.

Jag tycker han har lämnat ett stort hål efter sig och en viss typ av roller har inte längre har något givet ansikte.

BURT REYNOLDS

Här har vi en kille som jag har jävligt svårt att ålders-bestämma. Jag kan inte för mitt liv fatta att han är 75 år även om han på den nedre bilden ser ut som urtypen av en amerikansk pensionerad uppstramad porslinsdocka.

Burton Leon Reynolds Jr föddes den 11 februari 1936 i Lansing, Michigan. Det han är mest känd för – forutom sin formidabla mustasch – är filmerna Benknäckargänget (han var med både i originalet från 1974 och i Adam Sandlers remake från 2005), Nu blåser vi snuten, Den sista färden och slisk-rollerna i Striptease och Boogie nights.

Att läsa Burt Reynolds dejtinghistoria är som att ta sig genom en upplyst del av ett löparspår, där spåret är kvinnliga skådespelerskor och vattenpauserna är Doris Day, Kim Basinger, Sally Field, Faye Dunaway, Loni Anderson och Catherine Deneuve. Med flera.

Säga vad man vill om honom och kvinnorna i hans liv men nån jätteutpräglad liksidighet gällande damernas utseende finns inte, i alla fall om man inte sett dom i verkligheten.

Annat som hände 1936: Chaplin gjorde Moderna tider, Disney tecknade sin första långfilm Snövit och dom sju dvärgarna, filmen Anna Karenina med Greta Garbo i huvudrollen hade svensk premiär och Börje Ahlstedt föds.

[Källor: imdb.com, whosdatedwho.com, Wikipedia och egna åsikter.]

WATERWORLD

Dennis Hopper är död. Det är tråkigt.

Jag tror Dennis Hopper har en av de längsta och mest magnifika CV´s som finns på Imdb. Han har spelat i storfilmer som Apocalypse now, Easy rider och Blue Velvet och ett gäng mellanklassfilmer men han har också gjort extremt mycket som i mina ögon är ren skräp.

Men det är inte det jag ska skriva om idag. Idag ska jag skriva om en film som i mångas ANDRAS ögon är skräp, men inte i mina.
Det här är den film som är den första som dyker upp i min skalle när jag tänker på just Dennis Hopper.

Waterworld. Smaka på ordet. Vattenvärld. Är det inte härligt?

Okej, Waterworld är en postapokalyptisk film, en Mad Max på vatten och alla som känner mig vet att jag avskyr postapokalyptiska filmer men dom som känner mig vet också hur mycket jag fascineras av vattenfilmer och då helst med otäcka undervattensdjur inkluderade.

Objektivt sett har Waterworld flera ingredienser som normalt sett skulle kunna få mig att kräkas i popcornhinken – alla har trasiga och skitiga beiga kläder, den är en infantil handling som egentligen aldrig blir spännande och Jeanne Tripplehorn.
Men Waterworld har även en solbränd Kevin Costner med gälar, Dennis Hopper med emaljöga, en schysst ballongfärd som pirrar i magen OCH undervattensdjur.

Summa summarum så är Waterworld en helt okej söndagsmatiné. Dennis Hopper behöver inte skämmas det minsta för sin skådespelarinsats, även om jag inte tror att hans Deacon-karaktär är en av dom han är mest stolt över i sin karriär.