Topp 10: Världens bästa filmslut

Om början på filmen är bensinen så är slutet avgaserna, för att dra till med en rätt illaluktande metafor som faktiskt är sann.

Slutet är upplevelsen du och jag får med oss in i hjärtat, det som hänger kvar. Det är lukten, känslan, eftersmaken, resterna från när allt är över, slattarna efter festen, tårtkanten efter kalaset, doften av den goda parfymen från snyggingen som just passerade.

Är slutet dåligt trycks stoppknappen ner direkt eftertexterna anas eller så reser jag mig fort som attans från biostolen för att springa ut till bilen och låtsas spara sjuttio öre i parkeringsavgift. Är filmen bra så sitter jag där och tittar, eftertexterna rullar men jag är kvar som i nån slags skön koma och vill inte riktigt komma ut ur den där filmbubblan. Det är liksom slutet som är den STORA skillnaden mellan en klassiker och en bra dussinfilm.

Här är tio av mina favoritslut. Självklart finns det fler och antagligen har jag glömt några storfavoriter men dessa tio är mumma för själen. I alla fall för MIN själ.

Om filmtiteln är blå betyder det att du kan klicka på den om du vill. Då kommer du till min recension av filmen.

1. Det stora blå

Att inte ha med den enda film som fått betyg 6/5 av mig, det vore som att inte bara kacka i eget bo utan att göra det rätt i middagsmaten.

Slutscenen är så magnifik, så självklar men ändå överjävlig, så vacker men ändå irriterande att jag ryser bara jag tänker på den.

 

 

 

2. Saw

Det här borde vara det ultimata slutet i varje skräckfilmsthriller men av hundra som försöker är det hundra som misslyckas.

Den första Saw-filmen är undantaget som bekräftar regeln.

 

 

 

 

3. Döda poeters sällskap

Oh captain, my captain!
Hur många ungdomars liv har inte detta filmslut förändrat? Jag vet inte, men det sitter som gjutet i mitt hjärta i alla fall.

 

 

 

 

4. Primal fear

Det är inte ofta det kommer en vändning som denna i en för övrigt rätt ordinär thriller, men för mig är den inte ordinär. Speciellt inte slutet. I say no more.

 

 

 

 

5. Instängd

Det är mörkt, det är svart, det är trångt, det är klaustrofobiskt och spännande och herreguuuuud hur hög puls kan en människa ha innan hjärtat exploderar?

 

 

 

 

 

6. Sjätte sinnet

Filmtwisternas twist, jag får kalla kårar och smälter som smör.

 

 

 

 

 

7. A.I

Den här filmen kan jag skriva en C-uppsats om men det tänker jag inte göra. Jag tänker bara skriva att vad man än tycker om filmen i sig så sätter sig slutet i skallen och både jag och min klump i magen kommer minnas det för evigt.

 

 

 

 

8. Thelma och Louise

Wohoooooo, liksom! Det gäller att ge järnet här i livet, inte backa, inte ta skit, inte mesa, bara LEVA sitt liv till max och när det är slut så är det slut.
Och jag grinar.

 

 

 

 

9. Farligt begär

När Glenn Close använder sminkborttagning så gör hon det ordentligt och trots att ingenting blir sagt så förstår jag allt. Lysande, helt enkelt lysande!

 

 

 

 

10. Alien 3.

Ett slut som fick mig att se Alien 3 tre gånger på bio måste vara ett bra slut. Ripley rules!

 

 

 

 

 

Läs fler filmslutslistor här:
BlueRoseCase

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.