Space cowboys

Det finns få saker som äcklar mig lika mycket som när någon tuggar tuggummi med öppen mun. En av dom få sakerna är när någon tuggar is med öppen mun. I Space cowboys gör Clint Eastwood både och.

Jag såg Space cowboys på nattbio för elva år sedan som en av fyra betalande i salongen och trots att vi inte kände varandra så snarkade vi omlott. Aldrig två samtidigt. Det var nästan som en icke uttalad överrenskommelse om att vara eldvakt eller nåt annat skumt.

Jag har inte sett om filmen sen dess på grund av ovan nämnda äckelpäckeliheter OCH att jag med lätthet sov mig igenom så pass många minuter som jag faktiskt gjorde men nu kände jag att det var dags igen och här är jag nu, alldeles nyspejsad.

Frank (Clint Eastwood), Hawk (Tommy Lee Jones), Jerry (Donald Sutherland) och Tank (James Garner) flög tillsammans på 50-talet och hade då en gemensam dröm: att bli astronauter. Dom blev snuvade på detta på målsnöret av att NASA, med den osympatiske Bob Gerson (James Cromwell) i spetsen, istället valde att skicka upp en tjejschimpans i rymden.

Det klipps till nutid. Frank är sjuttio bast och blir kontaktad av NASA´s representant Sara (Marcia Gay Harden). Dom behöver hjälp med att laga en störtande rysk satellit, en satellit som Frank varit med att ”uppfinna”, typ. Han går med på att laga den på ett villkor: att han får ta med sig sina tre homies från förr upp i rymden.

Space cowboys är verkligen en film om gubbar för gubbar. Den enda existerande kvinnliga fägringen är Franks trånande, grånande fru, kvinnokarln´ Jerrys väldigt unga romantiska ”offer” och NASA-Sara, som givetvis kärar ner sig i Hawk.

Men, nu måste jag dra till med ett stora jävla MEN för trots att jag inte är gubbe och inte heller har nån snedvriden förkärlek för griniga äldre män så är Space cowboys en fullt njutbar film och det är den av en endaste anledning: Clintan bakom kameran. Han är som en levande moraklocka, han levererar som regissör även när det inte borde funka.

Filmen har samma mysiga Clintan-ton som alla hans alster, det är välgjort in i minsta rymdiga detalj och kan man bara sitta på händerna, bita sig i tungan och inte tänka på detta alls ur ett genusperspektiv, ja, då är det rätt sevärt.

Som regissör är Eastwood alltid petig med musiken och han har valt ut några ”putslustiga” sånger till det här soundtracket. Paul Simons ”Still crazy after all these years”, Neil Youngs ”Old man” och Frank Sinatras ”Fly me to the moon” – såklart. Det är så självklara låtar att jag inte kan låta bli att himla med ögonen.

Jag vet inte om baktanken med Space cowboys är att visa att gammal är äldst men så känns det för mig. Det är Pantertanter goes Apollo 13 men med viss charm och finess.

HARRY BROWN

Harry Brown (Michael Caine) är en pensonerad före detta marinsoldat. I sakta mak följer han sin fru Kath som ligger för döden och för att skingra tankarna spelar han schack med bäste vännen Leonard.

Båda männen bor i ett område där ungdomsgäng tagit lagen i egna händer. Det mördas, hotas, drogas öppet och för fullt och Leonard blir till och med trakasserad i sitt eget hem. Han bestämmer sig för att beväpna sig och visar Harry jättekniven som han införskaffat.

Så dör Kath och Harry blir ensam på riktigt. Bara dagar efter begravningen ringer det på dörren och polisen Alice Frampton (Emily Mortimer) stiger in. Hon har dåliga nyheter. Leonard har blivit mördad.

Harry Brown är en film om moral och brist på sådan. Det är en film som dels rör upp riktiga grottmanskänslor (ja, grottkvinnekänslor också bitvis), dels får mig att vilja somna. För det är en långsam film som inte ska ses när man egentligen borde sova för risken är större att man vaggas in av John Blund är vaknar till liv av hederlig action, för hederlig action existerar inte här. Här går det bara saaaakta.

Harry Brown som person är i långa och många stycken väldigt lik Clint Eastwoods karaktär Walt Kowalski i Gran Torino. Länge, länge trodde jag det var i princip samma film. Men det är det inte. Där Gran Torino växer och blir en film som stannar kvar där krymper Harry Brown och blir en brunbeige gubbarulle utan själ.

Men jag somnade gott efteråt.