Space cowboys

23 mars, 2011

Det finns få saker som äcklar mig lika mycket som när någon tuggar tuggummi med öppen mun. En av dom få sakerna är när någon tuggar is med öppen mun. I Space cowboys gör Clint Eastwood både och.

Jag såg Space cowboys på nattbio för elva år sedan som en av fyra betalande i salongen och trots att vi inte kände varandra så snarkade vi omlott. Aldrig två samtidigt. Det var nästan som en icke uttalad överrenskommelse om att vara eldvakt eller nåt annat skumt.

Jag har inte sett om filmen sen dess på grund av ovan nämnda äckelpäckeliheter OCH att jag med lätthet sov mig igenom så pass många minuter som jag faktiskt gjorde men nu kände jag att det var dags igen och här är jag nu, alldeles nyspejsad.

Frank (Clint Eastwood), Hawk (Tommy Lee Jones), Jerry (Donald Sutherland) och Tank (James Garner) flög tillsammans på 50-talet och hade då en gemensam dröm: att bli astronauter. Dom blev snuvade på detta på målsnöret av att NASA, med den osympatiske Bob Gerson (James Cromwell) i spetsen, istället valde att skicka upp en tjejschimpans i rymden.

Det klipps till nutid. Frank är sjuttio bast och blir kontaktad av NASA´s representant Sara (Marcia Gay Harden). Dom behöver hjälp med att laga en störtande rysk satellit, en satellit som Frank varit med att “uppfinna”, typ. Han går med på att laga den på ett villkor: att han får ta med sig sina tre homies från förr upp i rymden.

Space cowboys är verkligen en film om gubbar för gubbar. Den enda existerande kvinnliga fägringen är Franks trånande, grånande fru, kvinnokarln´ Jerrys väldigt unga romantiska “offer” och NASA-Sara, som givetvis kärar ner sig i Hawk.

Men, nu måste jag dra till med ett stora jävla MEN för trots att jag inte är gubbe och inte heller har nån snedvriden förkärlek för griniga äldre män så är Space cowboys en fullt njutbar film och det är den av en endaste anledning: Clintan bakom kameran. Han är som en levande moraklocka, han levererar som regissör även när det inte borde funka.

Filmen har samma mysiga Clintan-ton som alla hans alster, det är välgjort in i minsta rymdiga detalj och kan man bara sitta på händerna, bita sig i tungan och inte tänka på detta alls ur ett genusperspektiv, ja, då är det rätt sevärt.

Som regissör är Eastwood alltid petig med musiken och han har valt ut några “putslustiga” sånger till det här soundtracket. Paul Simons ”Still crazy after all these years”, Neil Youngs ”Old man” och Frank Sinatras ”Fly me to the moon” – såklart. Det är så självklara låtar att jag inte kan låta bli att himla med ögonen.

Jag vet inte om baktanken med Space cowboys är att visa att gammal är äldst men så känns det för mig. Det är Pantertanter goes Apollo 13 men med viss charm och finess.

{ 8 comments… read them below or add one }

Micke mars 23, 2011 kl. 18:47

Med Expressen kunde man samla Clintan-filmer på DVD. Clint Eastwood Collection omfattade 26 filmer, och jag har alla.

Svara

f i f f i mars 23, 2011 kl. 19:13

Micke:
Vad tyckte du om Space cowboys?

Svara

Micke mars 23, 2011 kl. 21:04

Fiffi: Det är väl en typisk medelfilm. Clintan har gjort bättre filmer, men också sämre.

Svara

f i f f i mars 23, 2011 kl. 21:07

Micke:
Då tycker vi ungefär lika 🙂

Svara

filmitch mars 23, 2011 kl. 22:29

Jag har bara sett den en gång och då tyckte nog att filmen var fjantig och det är sällan jag tycker det om filmer med Clintan ( om det inte är orangutanger med i hans allster, de är alltid fjantiga)

Svara

f i f f i mars 24, 2011 kl. 06:53

filmitch:
Den ÄR fjantig. Gubbfjantig. Med någon mindre begåvad bakom kameran hade det blivit en pekoral. 😉

Svara

Sofia mars 24, 2011 kl. 08:43

Det låter som om jag gav min far helt rätt film i julklapp mao 😉

Svara

f i f f i mars 24, 2011 kl. 18:32

Sofia:
Är han ett Clintan-fan? 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: