Tre om en: Underskattade kvinnliga skådisar som borde sola sig i värsta jävla stjärnglansen

Det har varit mycket machomän och tuffa filmer här i bloggen ett tag nu. Jag känner att det är dags för om inte en förändring så väl ett litet andningshål.

Nu är det lite tema: starka kvinnor över helgen och jag laddar på med en stor dos kvinnlig fägring och begåvning bland all testosteron och självklart tar jag min chans att lyfta fram tre av mina stora favoriter som förtjänar att bli ÄNNU större.

Missi Pyle

Exakt på dagen två månader, så mycket äldre än Missi Pyle är jag.

Om jag med våld och tortyr blev tvingad till att göra en extreme face makeover och se ut som en kändis så skulle jag välja Missis fejs. Hon är coolast av dom coola och jag bara går och väntar på att hon ska få en huvudroll av nån härlig regissörsvisionär och breaka så Eyjafjallajökull ligger i lä.

I min värld har Missi gjort fantastiska, men på tok för små, rollprestationer i Kalle och chokladfabriken, Big fish, som servitrisen Roxanne i Along came Polly, som Laliari i den lilla pärlan Galaxy quest och givetvis som Fran Stalinovskovichdavidovitchsky i Dodgeball.

Jane Lynch

Jane Lynch. Underbara, fantastiska Jane Lynch. Jag är nästan mållös nu.

Om jag vore en TV-serie-junkie skulle jag antagligen sitta som fastklistrad framför Glee enbart för hennes skull, men jag har inte sett ett enda avsnitt och det svider att erkänna men jag är inge bra på att följa serier, jag har annat att göra. Skriva filmblogg och sånt.

Jag har däremot följt Janes långsfilmskarriär från första parkett genom yttepytteroller i Vice versa och Jagad tills Christopher Guest, den geniala regissören, gav henne en större roll som Christy Cummings i Best in show och sedan som Laurie Bohner i The mighty wind. Sen blev hon Steve Carells chef i 40-year old virgin och egensinnig föredetta knarkare och rektor för Sturdy wings, skolan där Seann William Scott och Paul Rudd ska tjäna sitt samhällsstraff i Role models.

Jane Lynch är en sån skådis som kan göra en minnesvärd insats av världens minsta biroll. Det är kaxigt i en värld där mycket toksnyggt men menlöst får huvudroller som ingen sedan minns.

Jennifer Coolidge

Här är en kvinna som har en av världens mest välfyllda läppar. Man kan lätt förledas att tro att Jennifer Coolidge är världens äldsta spåndumma bimbo men inget kunde vara mer fel. Tyvärr har hennes utseende placerat henne i ett fack som just ett äldre, blonderat, högljutt, sexfixerat och kanske lite småäckligt våp och hur mycket jag än tror på hennes talang och gärna skulle se henne spela något helt annat så får hon gärna stanna i sitt fack för ingen gör det Jennifer gör bättre än Jennifer själv.

Hon verkar inte bara vara begåvad med en gigantisk portion skådespelartalang utan även med en stor hög skön självdistans och levererar sina repliker med sylvass precision oavsett om hon är Stifler´s mamma i American pie, manikyristen Paulette i Legally Blonde, Bobbie Morganstern i TV-serien Joey eller Amber i The mighty wind.

THE ROCKER

Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.

När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.

Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.

Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.

Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.

Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.

THE 40 YEAR-OLD VIRGIN


Andy (Steve Carell) är 40 år och bor själv. Det har han alltid gjort. Andy är 40 år och har aldrig haft nån tjej, än mindre legat med någon. Det är en väl förborgad hemlighet ända tills Andys manliga kollegor i elektronikbutiken lägger ihop ett och ett och sen börjar se som sitt mission in life att hjälpa Andy hitta en tjej.
Vem som helst går bra, bara Andy blir av med oskulden.

Manuset till The 40-year old virgin är skriven av filmens regissör Judd Apatow och Steve Carell himself och det är bara sjukt roliga skådisar i alla roller: Paul Rudd, Romany Malco, Catherine Keener, Leslie Mann, Jane Lynch och Seth Rogen som jag personligen inte tycker är kul, men objektivt sett från dom flesta andra är han det. Tydligen.

Tanken med filmen är kul, jag känner att jag borde skratta hejdlöst hela tiden men nej, det funkar liksom inte.

Filmen är styltig, ojämn och alldeles på tok för lång. Visst finns det avsnitt i filmen som är kul, men sett till att det borde vara en humoristisk milstolpe i filmhistorien – på pappret – så faller filmen rätt platt.

Men hade jag varit singel hade jag mer än gärna bosatt mig i Andys fantastiska lägenhet med alla sjukt coola leksaker, serietidningsprylar, TV-spel och instrument och om jag hade varit tvungen att ta hans oskuld för att få en egen entrényckel – Gimme! Jag är på!