HOBO WITH A SHOTGUN

Ibland behöver jag inte alls vänta för länge när jag väntar på nåt gott. I alla fall inte när goda vänner uppmärksammar blogginlägg och kommer med filmen ifråga i present, bara sådär liksom.

På postern är Rutger Hauer så sjuuuuukt rynkig, alltså det är bortom en söndersolad amerikansk gammal tant med skinnväskehy, det är mer som en figur skapad i George Lucas fantasi, eller Jim Hensons för den delen. Han ser fan inte frisk ut, bara randig, som karvad i cernitlera.
Det roliga är att han ser precis likadan ut i filmen. Han har blivit en ålderman gamle Rutger – and I love it. I det redan innan karaktäristiska utseendet har adderats ännu några dimensioner såsom mänsklighet, klokhet och (tro´t eller ej) charm.

Hobo with a shotgun är för mig ingenting annat än en blodsprutande och nedskitad version av Falling down men där Michael Douglas var välklippt och bar portfölj och designade glasögonbågar där går en oborstad Rutger med en kundvagn och luktar rövsmör.

Båda befinner sig balanserande på samma gräns, båda är så jävla nära att få nog att när dom väl får det går allt överstyr. Jag som beskådar det hela sitter mest om klappar händerna för hämnden ÄR ljuv, den är ju det och i Hobo with a shotgun finns en samling riktigt vidriga personligheter som alla faktiskt förtjänar det öde Rutger utsätter dom för.

Som genomarbetad film betraktad är det svårare att jämföra denna med Falling down då den sistnämnda har ALLT och Hobo bara fragment. Hobo känns inte riktigt klar, det känns som om regissören haft bråttom och hans smala lycka är just Rutger Hauer som ÄGER varenda scen han är med i. Han är så bra så bra, jag vet inte hur många gånger jag sa det högt för mig själv – ”Han är så BRA Rutger!” – för han ÄR bra och jag har saknat honom som FAN och jag hoppas han får chansen att göra fler balla roller på äldre dar för så stenhård som han är nu har han aldrig varit.

Sylvester Stallone, om du läser det här (HAHAHAHAHA!), ge honom en roll i Expendables 2 och jag ska lämna stora recensentmotorsågen hemma på premiären. Jag lovar.

SPLIT SECOND

Om man bemödar sig med att göra en framtidsthriller 1992 så känns det en anings korkat att den ska utspelas redan 2008. Det blir liksom inte så trovärdigt.

Split second utspelar sig alltså 2008 i London som är värsta misären av översvämningar och föroreningar. Mitt i denna kalabalik springer en bestialisk mördare lös, en mördare som alltid slår till när det är fullmåne och som lämnar ett
mindre inferno av blod efter sig. Som tur är ingår Harley Stone (Rutger Hauer) i polisstyrkan och med sina egna lagvidriga metoder tar han upp kampen på mördaren.

Jag älskade Split second när den kom och jag gillar den fortfarande. Den har nåt skönt 80-talistiskt över sig. Däremot känns den kanske inte så fräsch längre.
Visst är det lite spännande och Rutger Hauer är så bra som Rutger Hauer var när det begav sig. SATC-Samantha Kim Cattrall har den andra stora rollen, så stor som en roll nu kan bli bredvid die grosse Rutger.