VANILLA SKY

1996 korsades regissören Cameron Crowe och skådespelaren Tom Cruise´s vägar när dom tillsammans gjorde braksuccé med filmen Jerry Maguire.

Fem år senare vill Crowe göra Vanilla sky, nån slags mystisk science fiction-thriller-romantiskt-drama och jag tror inte ett dugg på att Tom Cruise varit påtänkt som huvudroll i denna om det inte varit för att dom redan filmat tillsammans. Det blev nämligen rätt tyst om Cruise efter Jerry Maguire-framgångarna.

Det blev faktiskt det dittills största glappet i hans filmkarriär. Tre år tog det innan han gjorde sin lilla (men fantastiska) roll i Magnolia och sedan sexdramat Eyes wide shut med dåvarande äkta frun Nicole Kidman.

Att han blev tillfrågad om Vanilla sky var således rätt otippat – och lite modigt – av Crowe, även om Cruise strax innan denna även hann med att göra den inte jättebraiga Mission Impossible II.

Hur som helst, Vanilla sky som film kräver en hel del av sina skådespelare. Det är inte ens en film med en självklar handling men Tom Cruise klarar biffen galant. Han, liksom Brad Pitt, är män som är alldeles för snygga för sitt eget bästa egentligen, i alla fall om man vill bli en ärad skådespelare och bedömd för det man presterar, inte hur man ser ut. Dom båda är enligt mig betydligt bättre skådisar än dom får cred för, men så tycker jag inte någon av dom är nån tiopoängare urseendemässigt heller.

Så att Vanilla sky är en film som inte håller från början till slut har ingenting med Tom Cruise att göra, inte heller med Penelope Cruz eller Cameron Diaz. Jag vet inte exakt VAD det beror på, men ATT den inte håller är ett faktum.

Cruise och Cruz blev ihop på riktigt under inspelningen. Det kan vara det mest intressanta som rör den här filmen och inte ens det är särskilt intressant.

CASE 39

Emily (Renee Zellweger) jobbar som socialassistent med fokus på barn i dysfunktionella familjer. Emily ser sitt arbete mer som ett kall än som inkomsbringande syssel-sättning och tackar till och med nej till psykologen Dougs (Bradley Cooper) inviter, fast hon uppenbarligen är förtjust i honom.

Överhopad med svårhanterliga fall får hon ännu ett på sitt bord. Lillith, det 39:e fallet, är en ung flicka. En uppenbarligen störd sådan. Emily besöker familjen och förädrarna känns allt annat än sunda och friska. Att Lillith inte mår bra, vägrar att sova och beter sig underligt är kanske inte så konstigt?

Emily fattar tycke för flickan och går över gränsen till vad hon behöver göra i sin yrkesroll, ja, hon går över gränsen till vad hon FÅR göra, men hon kan inte bara stå bredvid och se på när ett barn far illa. Om hon nu far illa vill säga…

Case 39 är en film som förvånar mig på många sätt. Början var tveksam, alla filmer utan undantag med Renee Zellweger i rollistan är beyond tveksamma för mig, storyn var spretig men det var en spretighet som skiftade och gjorde mig nyfiken – och helt fucking rädd! Jag har inte varit såhär rädd av en film sen i mitten på åttiotalet och jag såg Fredagen den 13:e för första gången och DET är otippat!

På pappret är Case 39 en helt ordinär skräckthriller men mitt i den någorlunda mörka sommarnatten när jag dessutom var helt oförberedd på att filmen skulle vara läskig slog den mig som en yxa i pannbenet och blev allt annat än ordinär.
Jag tyckte det var en genuint läbbig film, vilket kanske inte var så konstigt när jag tänker tillbaka eftersom filmen faktiskt innehöll alla dom parametrar som jag inte tycker om alls: barn med otäcka ögon, smådjur, demoner, vatten – och Renee Z.

Jag kommer aldrig att se om Case 39, men det är inte för att filmen är dålig, det är för att mina nerver efter den här upplevelsen helt klart blev trasiga.

 

UNTHINKABLE

På pappret känns Unthinkable som en rätt smart politisk thriller. Det är terrorister i alla möjliga hudfärger, det är strategiskt utplacerade inte bara bomber, utan ATOMbomber.
Det är en sval och skön Carrie-Ann Moss som spelar agent och det är den störtsköna Samuel L Jackson som spelar tuff och hård snut.

Det dröjer bara en kvart in i filmen, sen ångrar jag att jag tänkte ordet smart.
En halvtimme in i filmen ångrar jag ordet politisk.
En halvtimme senare funderar jag på den verkliga betydelsen av ordet thriller och när filmen är slut gäspar jag och tänker att Samuel L Jackson ÄR störtskön, MEN han är bara bra på att spela en störtskön Samuel L Jackson. Det är vad han gör i alla sina roller och jag nöjer mig med det för jag gillar honom, men om han inte ens kan hjälpa till och höja en medioker rulle som denna då kanske karaktärsskådespelare inte är något som ska stå på visitkortet.

För Unthinklable är inget annat än en rätt medioker film. Inte särskilt spännande, men inte speciellt tråkig heller. Den går absolut att se i brist på annat och med tanke på att jag såg Natt på museet 2 igår så skulle jag kunna titta på myrornas krig och göra vågen.

Det mest intressanta med filmen är egentligen Agent Vincent, spelad av Gil Bellows som nån har grävt fram i spillrorna efter Ally McBeal. Han kommer även efter denna film vara förknippad med sin roll som Billy Thomas, inte som nån agent whatsoever.

COPYCAT

Kriminalpsykologen och föredragshållaren Helen Hudson (Sigourney Weaver) vet inte bara allt om seriemördare, hon har också en av filmhistoriens häftigaste boenden. Hon bor precis vid San Fransiscos vattenlinje med motordrivna persienner för fönstren.

Helen är en rätt eländig människa egentligen. Framgångsrik inom sitt yrke, snygg och proper men totalt kaiko i skallen efter en attack då hon själv riskerade att bli mördad så nu lever hon ensam och isolerad, fullproppad med fobier, rädd för allt.

När så en seriemördare börjar härja i staden kontaktas Hudson av polisinspektör M.J. Monahan (Holly Hunter) och kollegan Ruben Goetz (Dermot Mulroney) och det är ungefär allt man behöver veta innan man hyr denna film och ser den första gången. För se Copycat, det bör man göra.

Som psykologisk thriller är denna film ett lysande exempel. Som kvinnor-kan-visst-film funkar den också, även för mig som avskyr Holly Hunter och hennes Brad Pitt-käkar och klafsiga sätt att prata.

Det är spännande, det är snyggt som fan, det är ett intelligent manus och det är en film som gör sig mer än väl en ledig sommarkväll framför TV:n. Att Weavers balla hus faktiskt inte existerade i verkligheten när jag en sommar sprang omkring längs vattnet i San Fransisco och letade efter mina drömmars hus, det är en helt annan femma.

GREEN ZONE

Filmen börjar med att ett gäng soldater med Roy Miller (Matt Damon) i täten ska leta efter en hemlig vapengömma någonstans i Bagdad.

Det sprängs och skjuts och det letas i mörker och tillslut kommer dom fram till vad som enligt en hemlig källa ska vara ett stort lager med vapen men som inte är något annat än en bortglömd toalettfabrik.

Varje gång Miller beger sig ut på Bagdads gator och ska göra sina ”tillslag” så blir det fel och till slut får han nog, höjer rösten och ifrågasätter denna hemliga källa och vad denna källa egentligen vet och är ute efter.

Green zone känns som en helt ordinär krigsthriller. Att jag själv just nu är urbota less på allt som rör Irakkriget vs USA får jag liksom lägga åt sidan om jag ska kunna se filmen objektivt, men å andra sidan, vem har sagt att jag måste vara objektiv?

Visst, filmen är inte dålig men jag sitter heller inte i soffan och gör vågen med visslor och vuvuzelor. Matt Damon är Matt Damon, alltid bra, sällan bländande (förutom i denna film förstås) och Greg Kinnear är egentligen samma typ av skådis.

Det går liksom inte att kräkas även om jag stoppar fingrarna i halsen och det det går inte att vråla Hallelujah heller. Det blir mer ett stort…trött…gäsp.

 

DOLT UNDER YTAN

He was the pefect husband until his one mistake followed them home.

Så står det på filmaffischen. Skönt. Då vet man liksom. Då vet man att eftersom Harrison Ford spelar maken så är han the bad guy. Nice. Harrison Ford är alltid så förnumstig och korrekt och rättfärdig, en schysst snubbe helt enkelt i alla roller han gör så nu ska det bli skönt att se andra sidor av honom.

Ahaaaa. Uhuuuum. Jag sitter med hakan i vänsterhanden, anteckningsblocket på soffbordet och pennan i höger och skriver ord som ”nyskapande?” och ”Ingen människa är perfekt”, men knögglar snabbt ihop pappret och slänger det på golvet. Jo, Harrison Ford är undantaget som bekräftar regeln. HAN MÅSTE VARA PERFEKT på film för han är fullkomligt värdelös som någonting annat. Han funkar inte. Han blir inte otäck på något vis.

Michelle Pfeiffer spelar hans fru. Hon är oklanderlig som alltid. Skitsnygg och sval och lagom överdriven i sitt agerande och jag tror att jag just precis där satte fingret på spiken gällande varför tanken med denna film är bättre än filmen i sig: den är så jävla clean! Så osmutsig!

Robert Zemeckis är jättebra på att regissera specialeffektsrullar (Forrest Gump, Cast away, Beowulf, Döden klär henne, Tillbaka till framtiden) men en klassisk thriller a la Hitchcock är kanske inte riktigt hans grej.

Dolt under ytan är ingen dålig film men den är heller inte bra. Den är ett lagom stort jaså och redan under eftertexterna undrade jag om jag precis drabbats av en minneslucka för jag kom inte ihåg vilken film jag nyss sett. Fast det var inte dålig under tiden den pågick.

Konstigt det där med underhållning för stunden. Visst är Dolt under ytan underhållning medan den pågår, men det är riktig guldfiskunderhållning.

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.

 

THE HORSEMEN

Aidan Breslin (Dennis Quaid) är stenhård övertidsarbetande polis och ensamstående tvåbarnspappa. Det är en kombination som inte går så bra ihop, vare sig det är en man eller kvinna som försöker.
Barnen hamnar i kläm när jobbet ständigt går före, men vad ska Aidan göra när det pågår en serie brutala ritualmord i staden.

Jonas Åkerlund har regisserat denna thriller-skräckis som faktiskt är både mänsklig, spännande och överraskande bra.

Dennis Quaid, Ziyi Zang, Clifton Collins Jr och Peter Stormare gör lysande insatser och Lou Taylor Pucci i rollen som Aidans son Alex är helt fantastisk.

Filmen må ha en hel del luckor och konstigheter för sig men fasiken, jag tycker det här är om inte en liten pärla så väl en kubik zirconia.

THE BOX

Norma (Cameron Diaz) och Arthur (James Marsden) är gifta och lever ett lugnt liv med sin son. Dom jobbar och står i men har svårt att få ihop allt ekonomiskt. Norma har en deformerad fot som skulle behöva operation men pengarna finns inte och Norma haltar vidare.

En dag stannar en svart bil framför huset och en brännskadad underlig man (Frank Langella)ringer på. Han ställer fram en låda på köksbordet. Lådan har en röd knapp på sig och mannen ger Norma ett erbjudande: trycka på knappen, få en miljon dollar men samtidigt veta att i samma sekund som knappen trycks ner så dör en person nånstans i världen. Norma får 24 timmar på sig att tänka efter och som hon tänker.

Frågeställningen är intressant. Skulle jag trycka på knappen för en miljon dollar? Tänk om den som dör är någon jag känner. Tänk om det finns fler OM längs vägen som jag inte vet om. Om, om, om.

Kan man göra en film enbart kring den frågeställningen? Ja.
Är The Box en sån film? Nej.

The Box är en film som droppar massor av frågor men inte ger några som helst svar. Det är inte en usel film, den är mer konstigt spännande, mer en resa, en väntan på något som aldrig kommer.

Cameron Diaz är bra i rollen som Norma. Frank Langella är lite läskig. Jag är snurrig av allt klurande och helst av allt skulle jag vilja se en The Box part II, en förklaring, ett slut.
Eller, kanske inte förresten.

STATE OF PLAY

Cal (Russell Crowe) är en gammal journalisträv. Han är en såndär gammal murvel som luktar malkulor och har bruna manchesterkavajer både till vardag och fest. När Cal pluggade på universitetet delade han rum med Stephen (Ben Affleck) som sedemera blev en framgångsrik kongressman.

När en av Stephens nära kvinnliga medarbetare Sonia ”hoppar” framför tåget börjar en häxjakt av Stephen i media. Det snokas upp att den gifte kongressledamöten varit otrogen med Sonia och vilken sten Cal och hans unga medarbetare Della (Rachel McAdams) än tittar under så dyker mer underligheter upp.

Cal får svårare och svårare att agera professionellt. Stephen har rymt hem till honom för att undkomma drevet, Stephens fru (Robin Wright) vill ha ett förhållande med sin mans gamle vän och den drivna tidningsbossen (Helen Mirren) eldar på i jakten på scoop.

State of play är en välgjord thriller som egentligen har allt men saknar ”det”. Ben Afflecks vidriga nuna drar ner betyget, resten av skådespelarna gör sitt jobb. Russell Crowe är mest bara Russell Crowe.

Som standardunderhållning är den absolut sevärd. Som samlarobjekt, nix.

BERÄTTA INTE FÖR NÅGON

Alex fru blir blir brutalt mördad. Åtta år senare får Alex ett mejl med en filmsnutt från en övervakningskamera. På filmsnutten ser han sin fru. Samtidigt hittas två lik på samma ställe där Alex fru blev mördad och ett blodigt baseballträ ligger strax bredvid, ett baseballträ som enligt polisen binder Alex till samtliga tre mord och han blir den huvudmisstänkte.

Genom hela filmen maler samma mening i mitt huvud:Jag har sett det här förut Jag vet vad som ska hända Jag har sett den här förut Jag vet vad som ska hända.
Men jag har inte sett filmen förut och hela tänket retar mig. Jag kan inte släppa det.

Berätta inte för någon är en franskproducerad thriller baserad på Harlan Cobens bok. Det är franska skådespelare jag inte sett förut och trots att Kristin Scott Thomas är med, hon som definitivt inte är en av mina idoler, så funkar det. Hon pratar ju franska.

Jag har inte sett filmen förut och jag har inte sett nån remake på den men jag har läst boken, vilket jag kom på alldeles för sent.
En film kan aldrig få godkänt betyg om jag som tittar hellre ältar gammalt skit än bryr mig om det jag tittar på för stunden, även om det egentligen är en helt okej, smart och rätt spännande thriller.

 

LAW ABIDING CITIZEN

Hämden är ljuv.
Hämden är inte snygg alls men den är brutal, finurlig, blodig och snuskigt genomtänkt.

Clyde (Gerard Butler) är en gift man och pappa till en liten dotter. En helt vanlig dag förändras hela hans liv då två män knackar på dörren, slår ner honom, våldtar och dödar hustrun och dottern.

Clyde överlever och dom båda mördarna hittas. Nick Rice (Jamie Foxx) är åklagaren som på ett kanske inte helt klockrent sätt ser till att bara den ena fälls för mord. Den andre släpps på fri fot till Clydes stora frustration och vrede.

Nu är inte Clyde den lugna familjefarstypen utan mer som en psykopatisk Bobby Fisher och han beslutar sig inte bara för att själv ta död på mördarna – han vill gå ett steg längre. Eller två.

Det här är inte helt illa faktiskt. En actionthriller vars handling jag inte kan förutspå efter första kvarten känns…nyskapande. Och det är det faktiskt. Nyskapande. Javisst, vi har sett psychon på film sen filmkameran uppfanns, men Gerard Butlers Clyde är annorlunda. Det är svårt att rent objektivt se Clyde som en psykopatisk mördare när han hämnas på dom som dödat hela hans liv, även om det är precis just det – och ingenting annat – han faktiskt är.