OM EN POJKE

När jag såg Om en pojke 2002 tänkte jag mest på två saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla” och hur jävla jobbig den lille pojken Marcus (Nicholas Hoult) är.  När jag ser om filmen sjutton år senare tänker jag på tre saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla”, hur jävla jobbig den lille pojken Marcus och hur fingertoppskänsligt jättesnyggt manuset är skrivet när man lyckas få in det kolsvarta med psykisk ohälsa i en ”vanlig” myspyskomedi.

Lille Marcus har alltså en mamma (Toni Collette) som lider av psykisk ohälsa och hon är så pass illa däran att hon försöker ta sitt liv. Samtidigt försöker den eviga ungkarlen Will (Hugh Grant) ragga brudar som om det inte fanns någon morgondag. Det han verkligen INTE vill är att binda sig och han vill verkligen INTE ha barn. Han vill heller inte dejta någon som HAR barn, vilket rimmar rätt illa med att han smyger in på möten för och med ensamstående (och mer eller mindre trasiga) föräldrar. Ja….såklart….det är 99% mammor på mötena.

Efter många om och men och manushabrovinker korsas Marcus och Wills vägar och ingenting blir som det varit igen.

Om en pojke är verkligen ALLT samtidigt. Den är charmig och rolig, den är ångestframkallande, sorglig och hjärtskärande. Den vill säga så mycket och den lyckas med det och jag måste säga att filmen må ha varit relevant redan 2002 men nu känns den riktigt modern. I allt utom Hugh Grants byxor.

2 svar på ”OM EN POJKE”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.