När Alien³ hade biopremiär satt jag bänkad. Rad fyra i mitten och givetvis på Rigoletto 1. Jag vet egentligen inte varför jag var så peppad, speciellt inte eftersom Aliens inte var den kanonfilm jag hade hoppats på. Jag kanske hade förträngt den? Jag kan heller inte haft någon övertro till David Fincher som regissör eftersom han fram till den här filmen endast hade regisserat musikvideor.
Så, ärligt talat, jag vet inte varför jag var förväntansfull, jag minns bara att jag var det och jag minns att jag grät på slutet. Jag minns också att jag övertalade en kompis som kom på besök ett par dagar senare från en annan del av Sverige att vi skulle gå på bio och se filmen och det gjorde vi. Jag gillade filmen och ÄLSKADE slutet även denna gång. Kompisen då? Mmmm, hon tittade på mig och skakade på huvudet.
I denna tredje film är Ripley (Sigourney Weaver) ensam överlevande (ja det är hon) när hennes räddningskapsel kraschar på planeten Fiorina 161, vars enda innevånare är fängslade män, interner, sexuellt frustrerade våldtäktsmän som inte sett en kvinna på bild på åratal. Mums filibabba tänker Ripley – NOT – men får ändå ett gott öga till Clemens (Charles Dance) som i alla fall verkar vara en fungerande man både fysiskt OCH mentalt.
Men Ripley misstänker att hon inte var ensam i kapseln trots allt och hennes misstankar får fäste när flera fångar hittas brutalt lemlestade och döda.
Att se Alien³ då när det begav sig var som att få ett hårt slag i magen, både på grund av filmens slut och på grund av att allt intellekt jag kunde frambringa sa mig att nu är det slut på Alien-sagan. Att det blev en trilogi och that´s it. All logik säger ju det, det ska inte gå att fortsätta efter detta. Då visste jag som sagt inte bättre men nu vet jag ju att det blev både en fyra (recension av den imorgon) och snart en femma, även om femman utspelar sig före första Alien om jag förstått det hela rätt.
Ripley ”gjorde en Britney” femton år innan Britney själv fick tag i rakapparaten och hon fortsätter vara den största kvinnliga actionhjälten världen skådat. Hon är svintuff, hon är konsekvent, hon tar ingen skit och hon är villig att offra det allra käraste hon har för det hon tror på. Jag säger inget mer än så. Det enda jag kan tillägga är att filmen inte är fullt så välgjord som jag mindes den men jag tycker den är helt klart bättre än tvåan även om dessa två filmer hamnar på samma betyg. Jag känner mig dessutom mer än lovligt sugen på att se om Prometheus.
Håll händerna för magen och ta en tugga i bitringen, imorgon skriver jag om Alien: Återuppstår.