Etikett: Anna Åström

Publicerat

MIDSOMMAR

Jag har läst att årets stora trend när det kommer till resmål och bussutflykter är Tjernobyl. Ja precis, den stackars eländiga radioaktiva plats på jorden som nu fått ett rejält uppsving tack vare TV-serien Chernobyl. Sug på den nu ni driftiga hälsinglänningar! Tanka bussarna, damma av våningssängarna för det kan utan tvekan bli turistinvasion i Hårga tack vare Ari Asters film Midsommar. Det kanske inte blir begåvningsreserven som kommer, kanske inte dom mest sansade och pålästa av människor men Midsommar kan – I SANNING – sätta igång tankar och funderingar mellan öronen som inte går att släppa.

Tänk att fira midsommar, alltså den riktiga svenska traditionen midsommar, i Hårga, Hanebo socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland. Det är nån liten bisarr gen i min kropp som inte skulle banga det och jag skulle SANNOLIKT fantisera ihop något likt manuset i Midsommar så fort jag ser en röd lada och fler än två personer i vita loose-fit-kläder. Jag känner mig själv alltför bra i det avseendet.

Midsommar är en film likt ingen annan. Nej, hur mycket film du än sett så har du inte sett en film som Midsommar, det kan jag LOVA. Man kan jämföra den med The Wicker Man, man kan få ihop vissa delar med The Village men jag vet inte om filmen verkligen behöver – eller ens KAN – jämföras med något annat i filmhistorien? Vill man göra det för att ge den en kontext, en hjälp på vägen till att förstå vad man faktiskt sett? Jag vet inte. Kanske. När jag, Steffo och Johan tittade på varandra i biosalongen och inte kunde sluta skratta kunde det likväl ha varit en Monty Python-sketch vi just bevittnat, eller varför inte en något ironiskt häcklande av något Galenskaparna skulle ha kunnat koka ihop. Nakna kvinnokroppar och ett par hjälpande händer har aldrig känts så skeva.

Okej, det finns inget att vänta på nu, jag drar av plåstret. Det finns så mycket med den här filmen som jag älskar! Den är OTROLIGT snygg rent visuellt, fotografen Pawel Pogorzelski har överträffat sig själv med att få ihop allt det übervackra med svenska sommaren och landsbygden med en underliggande creepy-het som ligger som en blöt trasmatta över hela filmen. Det är få riktigt vidriga scener men helheten känns som en käftsmäll i magen. Att kalla detta för en skräckfilm känns dock fel tycker jag. För mig är detta mer av ett obehagligt drama än någonting annat. Rent äckligt i sina stunder, hemskt och over-the-top ibland men hela tiden underhållande. Två timmar och tjugo minuter bara gled förbi och detta trots att filmen har ett och samma tempo från början till slut och detta tempo är verkligen allt annat än fartfyllt.

Skådespelarmässigt BRILJERAR Florence Pugh i huvudrollen och alla andra gör precis vad dom ska och mer därtill. Vilhelm Blomgren (som den svenske kompisen Pelle) är som klippt och skuren för sin roll (precis som han är i TV-serien Gösta) och Jack Reynor. Will Poulter och William Jacksom Harper gör det dom ska i dom engelskspråkiga rollerna. För övrigt ser vi en hel drös med svenska skådespelare – som pratar svenska – och det fungerade bra. Jag kan tänka mig att användandet av svenska språket är ett stort plus för utländska filmtittare (ungefär som en annan upplevde Hostel när den kom), det känns liksom ännu lite mer outback, knepigt och otäckt då.

Midsommar hade mig i ett hundraprocentigt grepp från första scenen till den sista. I min värld glider den (än så länge) upp på topplatsen över filmer från 2019. Otroligt bra och otroligt nära en fullpoängare, precis som Ari Asters förra film Hereditary.

Uppdaterat 20190717:
Jag var alldeles för snål. Jag vill inget annat än att se om filmen. Jag vill inget annat än att se Ari Asters förlängda version av filmen, jag skulle MER. ÄN. GÄRNA se en halvtimme till av filmen. Eller en timme. Eller vad det än blir. Midsommar ÄR 2019-års hittills bästa film och den förtjänar högsta betyg. Så det så.

 

Vilka har mer sett Midsommar? 
Steffo
Johan
Sofia
Vi pratar dessutom om filmen i avsnitt 201 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

VI

Dom allra flesta vuxna människor kan säkert känna igen ett destruktivt förhållande när dom ser ett. Även om det kan vara svårt att se det när man är mitt inne i det själv så är det desto lättare att se det hos andra.

Tankar som ”vad ser dom hos varandra egentligen, dom bråkar ju hela tiden” och ”hen ser inte alls ut att må bra fast hen säger att livet är toppen” är vi nog många som tänkt om andra precis som att det går att hitta jobbiga scener ur sitt eget liv när man tittar i backspegeln. Det är den här igenkänningsfaktorn som jag tror är filmen Vi´s största tillgång.

Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) är lärare och jobbar på samma skola. Utåt sett är dom som vilken man och kvinna som helst, det finns inget speciellt med nån utav dom, inget som sticker ut, inga direkta intressanta personligheter, inga extravaganta kläder eller hobbys, dom är helt enkelt som folk är mest eller som Sigge Eklund skulle ha sagt: fölk.

En okej man och en okej kvinna träffas, blir kära och flyttar ihop. Inget konstigt med det, sånt händer tusentals gånger dagligen. Det som också händer oftare än man kanske tror är att en helt okej man och en helt okej kvinna var för sig inte per automatik blir ett helt okej par. Många älskande par tar fram det bästa hos varandra men det finns också dom som tar fram det sämsta, som får den lilla otäcka Gollumen i hjärnan att väckas till liv och man vet inte varför.

På förhandsvisningen presenterade regissören Mani Maserrat själv filmen. Han beskrev den som ”en skräckfilm om relationer”. Jag håller med till viss del även om jag tycker det är ett lite klantigt epitet att lägga på en film då jag tror att det borgar för besvikelse snarare än att man bara tittar på filmen med öppna ögon. Ordet skräckfilm ger (i alla fall mig) associationer till blod, klafs och ond bråd the-Hollywood-way-död och Vi är ingen sådan film. Vi är en film som med små och enkla medel visar hur ord och enkla handlingar kan vara helt förödande för en relation.

Men vad gäller Mani Maserrat så tror att han får kolla att passet är aktuellt och preppa en necessär för det kan bli åka av nu. Jag tror nämligen att Maserrat, Skarsgård, Åström och Vi kommer att göra uppmärksammade nedslag på många filmfestivaler världen över och jag tror att Vi blir för 2013 vad Äta sova dö var för 2012: en brutalt naken skildring av en verklighet många känner igen sig i. Att jag själv känslomässigt inte överrumplades av varken Äta sova dö eller Vi är en annan femma.

Vi är en osedvanligt närgången och naken film som kommer att kännas ”genuint svensk” i mångas ögon. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Jag är nyfiken gul från 1967 med en naken Lena Nyman och en naken Börje Ahlstedt i huvurollerna. Här är det en naken – och modig – Gustaf Skarsgård och en naken – och modig – Anna Åström som visar varenda millimeter av sina kroppar på bioduken och jag tror precis som Maserrat att publiken kommer delas i två läger, dom som verkligen gillar filmen och dom som verkligen inte gör det. Den är inte helt enkel att ta till sig och att dialogen bitvis haltar förvånar nog ingen som är van att se svensk film men det är ett fint hantverk och utomordentligt skådespeleri. Med beröm godkänt!

Jag såg filmen med Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den-Johan. Klicka på namnen för att läsa deras tankar om filmen. Vill du se en intervju med Gustaf Skarsgård där han pratar om filmen så kan du klicka här (intervjun startar 4.46 in i programmet).