DEN BLOMSTERTID NU KOMMER

I oktober 2015 drog filmskaparkollektivet Crazy Pictures igång en Kickstarterkampanj där dom bad om ekonomisk hjälp för att kunna färdigställa en filmidé dom hade. Ett thrillerdrama om vad som händer några personer när Sverige attackeras utifrån. En film med stora visioner vad gäller effekter. Målet var 300000 kronor men redan efter två dygn var det uppnått med råge och totalsumman slutade på imponerande 788000 kronor.

Igår hade filmen svensk premiär och runt om i Sverige finns dom 2285 kickstarter-backarna och ännu fler filmintresserade som är osedvanligt peppade på en SVENSK film. Det är just det där. Den blomstertid nu kommer är en svensk film som verkar locka även dom som normalt sett inte tittar på svensk film och redan DÄR är filmen intressant.

Det har snackats om att filmen är en svensk katastroffilm a la Hollywood och efter att ha beskådat både första och andra trailern ett antal gånger (med ståpäls!) är jag med på tugget. Filmen kändes verkligen så. Imponerande stämning, snygga scener och coola effekter, precis som man vill ha det! Men med facit i hand och en summering av filmen i både skallen och magen måste jag säga att filmen är betydligt mer än så.

Det tar en stund innan filmen ”kör igång”, om man med ”kör igång” menar att det händer något som har med katastrofen/attacken att göra, och det är både ett lyckokast (i mina ögon) och modigt.

Går man och ser filmen i tron att det är en svensk Olympus has fallen (typ) med dumaction från början till slut, ytligt skrivna karaktärer och tuggummidum dialog så finns det en risk att man blir besviken. En ganska stor risk till och med. Det är därför jag tycker det är så satans MODIGT att göra som Crazy Pictures-killarna gjort, att skriva ett manus som grundar karaktärerna långsamt i en dåtid som gör att man förstår dom bättre i en nutid.  Detta plus att den manliga huvudrollen Alex (Christoffer Nordenrot) är en komplex ångestriden antihjälte som inte ens är särskilt trevlig gör att historien känns genommänsklig på ett helt annat plan än man oftast ser i denna typ av film.

Det finns så mycket som är jättebra med den här filmen att jag väljer att inte bry mig om småsakerna som inte känns riktigt hundra. Jag vill inte gnälla för gnällandets skull. Jag vill istället hylla filmen för dess förmåga att få Sverige att se ut som Sverige gör men genom en kameralins som snappar upp varenda liten detalj alldeles perfekt. Den lilla traktorn som syns i fjärran genom en öppen bildörr. En midsommarstång som vajar i blåsten. Inte bara en utan två SAAB:ar med varierande produktionsår. Domedagskänslan av Stockholms innerstad under otäck attack, doften av östergötsk skog, sommarregn mot hud, bildäck på grusväg, den där kyrkan som är så vit och ståtlig nånstans mitt ute i spenaten. Oh, det finns så mycket att tycka om, speciellt om man är van vid att befinna sig på lite olika ställen i Sverige sommartid. Man känner igen sig, det är stört omöjligt att inte göra det.

När jag såg filmen på galapremiären i Stockholm igår blev det en stående ovation under eftertexterna som inte ville ta slut. Jag var en nanometer från att börja gråta och jag kände mig så glad och stolt å dessa filmmakares vägnar att dom drog projektet i hamn och att dom aldrig tummat på ambitionsnivån.

Den blomstertid nu kommer ÄR en film som aldrig setts och gjorts i vårt land förut och det är en film som i backspegeln kommer sätta ett avtryck och göra ett avstamp för en helt ny nivå på svenskt filmskapande. Jag känner mig bombsäker på det. Crazy Pictures har visat ATT det GÅR att göra det som många säkerligen trodde var omöjligt. Ett svenskt katastroffilmsdrama som rör, rör om och berör.

Så gå och se den här filmen på bio nu! Bara gört! Se den på bio, betala för att se den! Ladda för i helvete inte ner den om du kommer över nån skakig suddig version och se den INTE på en datorskärm/mobil när den släpps på blu-ray. Se den så stort och så högt du kan och titta på mängden av namn i eftertexterna. Allt går att göra om man hjälps åt. Precis allt.

I avsnitt 144 av podcasten Snacka om film snackar både jag och Steffo om den här filmen. Han såg den på filmskaparnas hemmaplan, Norrköping. Lyssna här om du vill.

MÅSTE GITT

 

Metin (Can Demirtas) bor i Jordbro med sin mamma och yngre bror. Han försörjer sig på att pantsätta kinesiska Rolex-kopior, råna kiosker och tända eld på bilar åt folk som vill ha hjälp med sånt och hans kompisgäng är av samma skrot och korn.

I hemlighet skriver han dagbok, för någon form av ”logg” över all skit han gör och är med om, med klockslag, namn på kumpaner, allt. Hela hans liv här på jorden hänger på att den där svarta boken aldrig blir synlig för någon, han skulle inte leva många sekunder om han tok-golade på det sätt som texterna i boken visar. Samtidigt när han en dröm om att bli skådis och söker i hemlighet till en teaterskola. När informationen om intagningen kommer åker han till skolan för att provspela och det går rätt sådär för att vara diplomatisk. Det mest häpnadsväckande är att han tappar den svarta boken och en av skolans lärare (Lena Endre) hittar den. Och hennes man är bokförläggare.

Att gå och se en svensk film på premiärdagen (alltså en fredag) och salongen är knökfull hör inte till vanligheterna (och ja, jag bortser från 100- och 101-åringar och män som hatar kvinnor och heter Ove nu). En salig blandning av ungdomar, medelålders och gamlingar samsades om platserna och det var KNÄPPTYST under hela visningen – förutom ljudet av en hel massa skratt. Inte en lysande mobilskärm så långt ögat nådde! Att filmen dessutom avslutades med jubel och applåder när eftertexterna rullade är något jag inte varit med om varken före eller efter Trevligt folk, ja, förrän nu då.

Jag blev alldeles glad av den här filmen! Can Demirtas och Ivica Zubak har verkligen fått till ett kanonmanus och att Can själv gör huvudrollen är ett genidrag. Så jävla likeable (som Quincy Jones III skulle ha sagt). Vilken härlig start på det svenska filmåret!

Mitt betyg:

Snart-18-årige-sonens betyg:

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 71 av filmpodcasten Snacka om film.