TOKYO!

Michel Gondry. Leos Carax. Joon-Ho Bong. Två fransoser och en sydkorean. Alla tre välkända stora namn.

Att jag inte sett den här filmen förrän alldeles nyligen retar mig lite, samtidigt, allt har sin tid och dom bästa filmupplevelserna tenderar att vänta in den allra mest rätta tidpunkten. Som om vissa filmer ligger i startblocken och bara vänta på att startpistolen ska ljuda.

PANG! Nu ljöd den och Tokyo! drog iväg, raka spåret rätt in i min mage bara. Som en liten pil insmord med klipulver och doppad i lustgas. För det här var roligt, intressant, galet, härligt, heltokigt och coolt – samtidigt.

Filmens första del är skriven och regisserad av Michel Gondry och handlar om en kvinna som transformeras till en pinnstol. Bara att få se detta gör mig så glad! Nåt helt nytt liksom! Jag har sett många konstiga grejer på film förut men aldrig detta! Och så snyggt gjort!

I andra delen introducerar Leos Carax karaktären han fyra år senare tog vidare in i filmen Holy Motors, den där otäcka rödhåriga mannen med grön kostym, bara fötter, långa smutsiga naglar, helt vita ögon och ett alldeles eget språk som bor under stadens gator och saknar all form av sans, vett, moral och social skills.

Joon-Ho Bong tar det lite lugnare i den avslutande tredjedelen och visar berättelsen om en manlig eremit som samlar på toarullar och pizzakartonger och som inte socialiserat sig med andra människor på många många år. Men när han möter The Pizza Delivery Girl´s blick och hon sen svimmar i hans hall tvingas han utanför sina väl uppsatta ramar och lyckas på nåt sätt uppskatta mänsklig kontakt. Eller om det är en stalker-gen som väcks till liv kanske?

Om du vill se nåt som utmanar dina sinnen, som visar sånt du antagligen aldrig sett på film förut, som är snyggt paketerat, välregisserat och ändå tämligen enkelt att ta till sig (sett till omständigheterna) så tycker jag du ska ta dig en titt på Tokyo!

Jag pratar lite mer om filmen i avsnitt 30 av podcasten Snacka om film!