HOLY MOTORS

14 november, 2012

 

 

 

Att försöka skriva engagerande och vettiga texter om film kan vara svårt men det är aldrig så svårt som när jag ska skriva om filmer jag inte förstår.

Att försöka vidga mina filmiska vyer är alltid intressant men aldrig så klurigt som när jag hamnar framför en film som är totalt obegriplig.

Förra året kom det två filmer som jag inte förstod alls: The tree of life och Dogtooth. I år har jag hittills bara sett en och det är denna, Leos Carax skumflumrulle Holy Motors.

Vid en första blick på filmaffischen tänker jag “den kanske är som Driven, fast svår?” och där hade jag både väldigt rätt och väldigt fel. Den är noll procent som Driven och den är hundra procent svår och jag tror att huvudrollsinnehavaren Denis Lavant håller med mig där. Han spelar elva roller och han gör det bra. Han vänder ut och in på sig själv och trots att han har diverse maskeringar så är han en modig man som ställer upp på detta. Det är inte en vacker bild av sig själv och sin kropp han visar och han visar så mycket att jag nästan hoppas att det är en hårig attrapp han trätt över sitt ordinarie könsorgan när han visar sig med stånd och en rödbrun pubesbuske stor nog att rymma samtliga djur på Lill-Skansen.

Det blev en självklar diskussion efter visningen då jag såg filmen med mina filmspanarvänner och vi verkade alla ha helt olika infallsvinklar, väldigt varierande syn på vad filmen verkligen handlade om och ville säga. Jag har stött och blött mina egna funderingar och jag håller fast vid min första tanke: Total Recall-jämförelsen. Jag tror att Denis Lavants karaktär har köpt sig en dag (eller två eller flera) av upplevelser. Jag tror att han lever ett tråkigt grått vardagsliv och att det här är hans dröm, att få låtsas vara andra, utföra diverse uppdrag och sedan vid dagens slut få komma hem till sin “fru” och “barn” igen. Kanske har han fått några svar, kanske har han rensat upp, kanske har han dödat någon som förstört hans liv, kanske har han träffat någon kvinna som annars bara funnits i hans fantasi?

Holy Motors har klara beröringspunkter till en annan film som jag inte tyckte speciellt bra om: Cosmopolis. Filmens nav är en limousin, det åks mycket bil, jag får inga som helst positiva känslor för huvudkaraktären och filmen känns på tok för lång. MEN (nu kommer det ett men och det finns en anledning till dom stora bokstäverna), trots att jag inte förstår ett dyft av Holy Motors så får den mig att göra tre saker som varken Tree of life, Cosmopolis eller Dogtooth klarade av: filmen får mig att skratta högt flera gånger (inte för att det är kul utan för att det är extremt konstigt), den får mig att utbrista MEEEEEHFÖRIHELVETE minst fyra gånger och den får mig att bli varm i magen på ett väldigt otippat sätt.

När jag tittar mig omkring i salongen så ser jag att många beter sig som om dom fått en släng av huvudlöss. Det verkar klia i hårbottnarna. Och på hakorna. Och på armarna. Och på näsorna. Och där sitter nån och sover. Och det skrattas och fnissas och suckas och slingras i stolarna. Publiken reagerar och när filmen är slut klappas det i händerna och det känns hjärtligt. Själv klappar jag inte för jag förstår inte att jag borde för jag fattar ju ingenting. Jag kan inte klappa på kommando. Jag vill inte det. Stående ovationer efter Terminator 2 kan jag förstå men inte att detta hyllas för det här är bara S Å knäppt.

En barfota man i grön bredspårig manchesterkostym, rött spretskägg och långa brunbeigegula naglar springer omkring på en kyrkogård och äter upp gravbuketter. Han är den snubben som gör mest intryck på mig. Han är galen, bara så jävla galen. Lite senare när jag sitter på tunnelbanan ser jag en liten (för att inte säga minimal) man med gröna kläder och smutsiga naglar komma in genom dörrarna och han sätter sig bredvid mig. Ur en tummad och trasig Willyspåse tar han upp en gammal klockradio och för en sekund förstår filmen. Han i filmen finns! Allt det udda jag nyss såg på stor duk finns, det gäller bara att öppna ögonen och våga titta. Dom där bruna tvåcentimetersnaglarna som klapprande försöker trycka på den digitala uråldriga “musikmaskinen” är bruna av en anledning. Jag kanske inte är så sugen på att veta anledningen men den finns.

Det där mellanspelet i filmen, pausen i “historien” när det hux flux dyker upp ett helt gäng diggande dragspelande män som får sällskap av både gitarrister och trummis och det spelas en riktig oumpa-oumpa-låt, är riktigt skönt och helt frekkin´omotiverad. Ungefär som resten av filmen. Faaaan alltså. Jag kan inte förklara filmen bättre än att den är så dålig att jag tycker att den är bra. Den slår över, den är fullkomligt vansinnig, jag är mållös och rådlös och pirrig i kroppen samtidigt och jag fattar inte varför. Jag fattar verkligen inte ett skit, varken av filmen eller av mig själv just nu.

Kanske är det bara att acceptera att Holy Motors är en upplevelse mer än en film i egentlig mening och jag är övertygad om att många biobesökare kommer lämna salongen i ren frustration över bortkastad tid och pengar. Jag önskar att jag kunde säga “härda ut, sitt kvar, det kommer att bli bättre” men det är inte sant. Filmen blir inte bättre, inte på en fläck, men kanske kanske finns det fler än jag som ändå får en känsla av filmen som biter sig fast i maggropen och vägrar släppa.

Betyget är lika obegripligt som filmen men jag kan inte göra annat. Inget annat betyg känns rättvist när jag lyssnar på magkänslan.

Klicka gärna vidare in på mina filmspanarvänners bloggar, vi skriver om samma film allihop idag. Jag tror det kommer vara extremt varierande texter och betyg och jag tror jag kommer bli både utskrattad och kanske få en och annan tomat i bakhuvudet efter den här recensionen. Jag framstår nog precis lika obegriplig som filmen, kanske till och med en smula extrem. Här är länkarna till dom andra: Henke, Sofia, Jojjenito, Johan och Jessica.

 

 

{ 18 comments… read them below or add one }

Jojjenito november 14, 2012 kl. 08:13

Jag tror det är mannen i t-banan som du gav fyran, inte själva filmen. 😉 Alltså jag skulle ha kunnat ge filmen en fyra jag med. Vid en ev. omtitt kanske det blir så. Det är inte en film man glömmer i första taget. Men nu gick jag efter min känsla jag hade under själva visningen och då var det en jobbig “vad i helvete”-känsla och inte en skönt förvirrad “vad i helvete”-känsla.

Svara

Fiffi november 14, 2012 kl. 10:06

Jojjenito:
Jag känner redan nu att jag skulle kunna tänka mig att se om den men jag vet inte om jag orkar. Det får vänta ett tag och det blir nog inte på bio.

Vad-i-helvete-känslor är över lag rätt bra när man ser film, alldeles oavsett hur betyget blir. Det betyder ju att filmen faktiskt gjort intryck på nåt sätt. Hur många filmer ser man (jag) inte som glöms bort trettio sekunder efteråt?

Svara

Johan november 15, 2012 kl. 13:49

Jag tänkte mer “suck, det var fan vad du försöker” än “Vad i helvete”. Lite samma känsla som när jag såg “Your Highness”. De försökte och försökte och ibland fick jag ge mig och släppa ifrån ett skratt.

Svara

Fiffi november 15, 2012 kl. 13:56

Johan:
Jag tror att skrattet är lite av en känsloventil i det här läget. Det är så mycket knepigt som måste hanteras och vissa skrattar, vissa gråter, vissa håller för ögonen och vissa lämnar salongen.

Svara

Henke november 14, 2012 kl. 08:15

Jag kan in le mer än vad jag gör nu. Hi5.

Svara

Fiffi november 14, 2012 kl. 10:07

Henke:
Kan du inte? Ser du ut som en delfin nu? 😉

Svara

Jessica november 14, 2012 kl. 09:28

Lustigt att du gick loss på den här men hatade Dogtooth och Tree of Life. För mig är det tvärtom, jag är en stor fan av Dogtooth (5/5) och tyckte riktigt bra om Tree of Life, men hade svårt för den totala avsaknaden av röd tråd och inriktning i den här filmen.

Håller dock med om att mannen i grön kostym var skoj.

Svara

Fiffi november 14, 2012 kl. 10:10

Jessica:
Ja, det kanske är lustigt, jag vet inte. Jag vet inte vad det beror på att vissa filmer fastnar och vissa inte, att vissa filmer ger upphov till känslor trots att jag inte förstår och vissa filmer inte gör det. Jag tycker att Holy Motors har lika svag röd tråd som både Tree of life och Dogtooth men Holy Motors är långt mycket mer vrickad och det kanske är det vrickade jag nånstans gillar men du inte gör?

Svara

Sofia november 14, 2012 kl. 10:13

Alla verkar gilla trollet 🙂 Även om vi inte är överens om vad magkänslan ger för betyg är det huvudet på spiken med att det är en film som egentligen är en upplevelse.

Svara

Fiffi november 14, 2012 kl. 21:44

Sofia:
Trollet, vätten, goblin. Kärt barn har många namn 😉

Svara

Pladd november 14, 2012 kl. 13:17

Jag läste inlägget i mobilen tidigare och hade därför ingen aning om betyget förrän jag bokstavligen hade läst klart “magkänslan”. En redig chock, vill jag lova. Speciellt eftersom jag följde de spontana twittringarna precis efter avslutad film. 😉

Svara

Fiffi november 14, 2012 kl. 21:46

Pladd:
Och precis så var det. Jag satt liksom och “smakade” på betygen och ingen annan än fyran kändes spot on. Fyran är dessutom så pass stark att det är troligare att jag höjer betyget vid en omtitt än sänker det.

Det är verkligen en film som tål att tänkas på 😉

Svara

dan november 14, 2012 kl. 19:51

Av trailern att döma och din inledning i inlägget (tänker inte läsa vidare) verkar den fantastisk 🙂

Svara

Fiffi november 14, 2012 kl. 21:46

dan:
Då hoppas – och tror – jag att du går och ser den och att du efter det läser inlägget och berättar vad du tyckte om filmen? 🙂

Svara

dan november 14, 2012 kl. 23:01

Glömde tillägga det! Det är min förhoppning 🙂

Svara

Fiffi november 15, 2012 kl. 13:39

dan:
Låter bra 🙂

Svara

dan november 17, 2012 kl. 17:18

Såg filmen på premiären igår. Har även läst ditt inlägg nu 🙂

Kortfattat, jag gillade den. Den var precis så pass mysko som jag tänkte men mer linjär i sin handling än vad jag trodde. Den hade alla typer av genrer i sig och hyllade dem alla på något sätt. Sci-fi, kärleksmusikal, drama, komedi och en massa annat därimellan. Själv var jag otroligt svag för “äta-blommor-och-crasha-en-fotosession-på-en-kyrkogård-scenen”, “meta-spela-känslosamt-att-man-långsamt-dör-inför-sin-yngre-släkting-som-även-hon-spelar-en-roll-på-ett-hotellrum” och givetvis musikalscenen med Kylie Minogue.

Däremot förstår jag inte riktigt passningen till Dogtooth, den enda av de filmer du nämner som liknande som jag har sett. Visst, Dogtooth är absurd, men knappast oförståelig om man sätter sig in i hur lite människor kan uppfatta världen om de inte upplevt något utanför deras egen tomt.

Och även jag älskade dragspelsscenen 🙂 Tror det var meningen att alla skulle göra det. Som kontrast till allt annat gick det hem även hos de uttråkade tonåringarna som jag var tvungen att dela biorad tillsammans med.

Svara

Fiffi november 17, 2012 kl. 22:51

dan:
Kul att du sett den och grattis till att du gillade den 🙂

Passningen till Dogtooth beror enbart på att D är en film jag inte greppade och HM är en snarlik film i det avseendet. Inga jämförelser för övrigt.

Här kan du titta på dragspelsscenen igen:
http://www.youtube.com/watch?v=1U_NI8axBms

Svara

Leave a Comment

{ 5 trackbacks }

Previous post:

Next post: