Etikett: Brian de Palma

Publicerat

CARRIE

Jag hade planer på att göra en ”Fiffis filmtajm jämför” med denna film och remaken men ibland går det inte som planerat. Ibland kommer det en surprisefilm på Filmfestivalen emellan och filmerna blir sedda i ”fel” ordning och allt blir hejbaberiba men som det mesta annat så brukar det bli bra ändå även om det inte blir som man tänkt.

Nu har jag i alla fall sett om originalfilmen från 1976, en film jag bara sett en gång förut och det var när jag var fjorton-femton år sådär. Längesen alltså. Jag mindes inte mycket mer än ofantliga mängder grisblod och det var nog bra det. Hade jag haft denna film i färskt minne hade nog den nyaste versionen känns sämre, mycket är nämligen otroligt likt. Vissa scener, dom flesta scener, är rena kopior. Ibland är det originalets variant som funkar bättre, ibland remakens.

Sissy Spacek är en bra mycket knepigare Carrie än Chloë Grace Moretz och inte lika ”grundsöt” vilket ger originalfilmen en lite mer verklig touch. Det jag tycker är mycket bättre i nya version än i gamla är killarna. William Katt som snälle Tommy är lite för mycket permanentad änglel för att jag ska köpa det, det blir nästan skrattretande.  Likaså John Travolta som värstingen Billy. Han är ingen bra bad guy.

Det övernaturliga är mycket mer sparsmakat i denna version, vilket är till det bättre tycker jag. Filmen ger mig samma känsla som när jag läste Stephen Kings bok, att det hade kunnat hända var som helst, i vilken skola som helst.

Vilken av filmerna bör man se om man bara vill se en? Jag skulle säga den nya trots att detta är lite av en klassiker.

Originalfilmen från 1976

Remaken från 2013 (klicka här för recension)

Publicerat

BLOW OUT

Jag satt och väntade på Karen Allen men hon kom aldrig. Fan vad jag väntade. John Travolta dök upp och nån blond brutta men ingen Karen Allen, hon som var så skönt tuff mot Indiana Jones både i Jakten på den försvunna skatten och i Kristalldödskallens rike.

När filmen var slut fattade jag att jag blandat ihop tjejerna. Den här filmens huvudperson heter Nancy Allen, ingenting annat och det spelade ingen roll hur mycket jag väntade för den där blonda bruttan var allt jag fick – åsså lite youngster-Travolta som grädde på moset.

Blow Out är alltså en konspirationsthriller som när den kom 1981 översattes till den pedagogiska och överdrivet förklarande titeln Vittnet måste tystas. Jag är mest glad att den inte fick heta Punkteringen.

Ljudteknikern Jack (John Travolta) är ute nattetid och samlar in ljud för en filminspelning när en bil plötsligt får punka och kör ner i vattnet precis framför honom. Jack dyker i vattnet och lyckas rädda den unga kvinnan  – Sally (Nancy Allen) – som sitter i bilen men mannen bredvid sjunker med bilen till botten. Mannen visar sig vara den kommande presidentkandidaten McRyan och hela olyckan hyschas ner, det spelar ingen roll att Jack har något inspelat på band som tveklöst är ljudet av ett handeldvapen som avlossas i samma sekund som punkteringen är ett faktum.

Jag tycker filmen börjar bra, den har ett skönt tempo och det är nästan så det blir snigelspår i soffan när jag ser en man hantera en rullbandare på det sätt som ljudnördar gör i denna typ av film (se även Avlyssningen med Gene Hackman). Det är mysigt liksom. Tyvärr tycker jag filmen tappar lite mot slutet och jag hade gärna sett ännu mer av den konspiratoriska vinklingen.

Gillar man nyskapande CGI-action så känns det här antagligen ganska mossigt, ungefär som när barnen letat fram ett gammalt Alfapet och kallar det för ”manuell Wordfeud”.

Allting har sin tid men ibland är det otroligt befriande att titta bakåt, det är oftast först då man förstår nuet.

[Blow out finns med på Movies-Noir fantastiskt genomarbetade lista: 25 filmer av Hitchcock, men ändå inte. Kolla in den vettja!]

Publicerat

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!”

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.