PITCH PERFECT 3

För tredje och sista gången får vi träffa tjejerna i a cappella-gruppen Bellas. Är det inte för synd egentligen, dom är ju störtsköna! Kanske är det lite synd att ju mer hangarounds dessa tjejer får runt om i världen desto mindre tid läggs det på att få fram vettiga manus. Meeeeeeeehn, man kan inte få allt här i världen. Världsfred? Noll fattigdom? Utrota grejen med sommarkatter? Någon? Det finns viktigare grejer, I know och man vill ju ändå bara se tjejerna uppträda, eller hur?

Nu ska Bellas återförenas för att sjunga för soldater i armén eftersom nåns pappa är en höjdare inom det militära. Alltså, dom ska inte sjunga för att vinna en tävling sådär som det ”brukar vara”, utan för a good cause men vad gör det, dom ser coola ut i slow motion till ball musik även i den här filmen. Och unga snygga militärer i militärkläder som går i slow motion är också coola.

För att visa att dom här stencoola brudarna – som hela tiden sjunger om hur självständiga och oberoende av snubbar dom är – är skittända på militärerna redan vid första ögonkastet så biter dom sig i läpparna och får svårt att svälja. Någon fäller en tår, en vill duscha gemensamt med dom alla, en börjar helt klart drömma om ett omslag på Town & Country Weddings.  Rebel Wilson får – såklart – bära en röd keps med budskapet ”Make America Eat Again” på och dra tjockisskämt.

Filmens bästa scen kan vara ”samlingen” när alla verkar vara med i någon grupp och helt oförhappandes börjar sjunga. Det är charmigt. Alla skådisar är uppenbart duktiga på att sjunga, det är ju själva premissen och det är det man vill se. Och Avicii var med på ett hörn ihop med musik från Beyoncé, The Cranberries, Pink och Dr Dre.  Och att det BLEV en tävling där på militärförläggningen är liksom en annan femma, en femma som inte gjorde någon förvånad.

För att sammanfatta det hela måste jag ändå tacka hela den kvinnliga ensemblen för tre mysiga och underhållande filmer. Jag skulle gärna se en fyra om några år. Verkligen.

WOULD YOU RATHER

Alla som känner mig det allra minsta vet att om det finns någon typ av människor jag avskyr som pesten så är det rika människor som använder sina pengar till att ”köpa” andra människor. Nu menar jag inte ”köpa” i betydelsen ”betala bra för tjänster som den icke-rika människan okejat”, jag menar när pengar används för att köpa känslor, moral, kroppar….liv… och när det sker i situationer när den rika vet att den icke-rika av olika anledningar inte kan säga nej till dessa pengar.

Men alla människor har ett pris, alla handlingar också och den här filmen visar med all önskvärd tydlighet just detta.

Iris (Brittany Snow) sköter sin svårt sjuke bror i hemmet utan varken ekonomisk eller praktisk hjälp från någon. Dom har inga föräldrar i livet och nära vänner – om det funnits några – har försvunnit. Brodern behöver en benmärgstransplantation, och det helst igår, för att överleva men det finns ingen ekonomisk möjlighet till att få detta genomfört.

Men så får Iris frågan av en läkare på sjukhuset att närvara vid en middag som även innefattar en form av ”lek”, en tävling där vinnaren går från middagen med cash nog att lösa alla skulder och betala all behövlig sjukhusvistelse och nödvändiga operationer. Iris kan, efter noga överväganden, inte tacka nej. Å andra sidan vet hon inte riktigt vad hon gett sig in i. Frågan är OM hon vetat, hade hon tackat ja eller nej då? Första tanken är såklart nej, men samtidigt…..fan vet.

För att vara en liten anspråkslös och föga känd skräckisthriller så tycker jag den har väldigt många plus. Skådespelarna agerar mycket övertygande, både rätt kända ansikten som Brittany Snow, John Heard, Jeffrey Combs och June Squibb men även dom för mig helt okända Jonny Coyne, Sasha Grey, Charlie Hofheimer och Enver Gjokaj imponerar. Kanske speciellt den sistnämnde Gjokaj som är huvudperson i en riktigt hemsk scen.

Att betyget jackades upp från en stark trea till en fyra beror på slutet. Det passade mig som handen i handsken.

Vill du veta/höra mer om den här filmen? Klicka in dig på Snacka om films hemsida (eller där poddar finns) och lyssna på mig och Steffo när vi fördjupar oss i ämnet. Klicka på avsnitt nummer 3.

PITCH PERFECT 2

I’ve got my ticket for the long way ’round, two bottle whiskey for the way. And I sure would like some sweet company and I’m leaving tomorrow, what d’you say?”

Jag tror det var många med mig som satt skräddare på golvet och slog på plastmuggar efter att ha sett första Pitch Perfect-filmen. Anna Kendrick var ju bara så jävla cool när hon gjorde sin audition för att bli en av Barden Bellas, den bästa a cappella-gruppen på skolan, ja kanske den bästa a cappella-gruppen i hela USA?

Nu är vi tillbaka på skolan. Barden Bellas gjorde ett bejublat *host* uppträdande inför självaste president Obama med familj, ett uppträdande som slutade med att ”Fat Amy” (Rebel Wilson) kom ner från taket i en gunga och ja…nånting gick…lite tokigt. Nu tycker jag kanske att det som gick tokigt inte var FULLT så häpnadsväckande tok-hemskt som dom där konstigt moraliska amerikanerna verkar tycka. Fan, det var ju en OLYCKA, knappast något någon kunde förutspå men hur som helst, det som hände gjorde att Barden Bellas hamnade i nånslags karantän. Dom får inte rekrytera nya förmågor och heller inte tävla på hemmaplan. MEN dom får åka till a cappella-VM i Köpenhamn och OM dom vinner – vilket dom inte kan göra eftersom ”hela världen hatar USA” –  släpper a cappellaförbundet på straffet och allt blir som vanligt igen.

Pitch Perfect 2 är en direkt fortsättning på första filmen och även om man säkerligen ”hänger med” i filmen och förstår premisserna i tvåan så tror jag det är ett enormt mervärde om man sett första filmen. Alla tjejerna från första filmen är med även här, med Hailee Steinfeld som det enda nya fejset och vi får se och höra killarna i Treblemakers med Jesse (Skylar Astin) i spetsen. Och har man – som jag – en viss förkärlek för synthmusik och den typ av kläder som dessa musikaliska utövare brukar ha på sig så är den här filmen julafton på riktigt. Jag säger bara DAS SOUND MACHINE! Det är den tyska (!) a cappella-gruppen som blir Barden Bellas antagonister i tävlingen och dom tar verkligen denna aningens ”töntiga” musikform till en helt ny nivå.

Jag såg filmen med The Nerd Bird-Cecilia och här kan du läsa hennes tankar om filmen. För egen del var det 115 minuters tok-mys! Jag log, fnissade, gungade med i musiken lite försiktigt, skrattade, skämdes lite, mådde bra och ja, klämde nästan fram en liten tår framåt slutet. En störtskön filmupplevelse helt enkelt!

PITCH PERFECT

Det här är en film som hamnat reklammässigt helt fel i filmdjungeln. Den liksom bara…försvann.

Jag försökte bjuda med mig någon på pressvisningen men ingen ville följa med. Om det var jag eller filmen som inte lockade vet jag inte men det känns bättre för egot att tänka filmen. Samtidigt hör jag Henrik Johnsson prata om filmen på Mix Megapols morgonprogram. Han pratar om att den handlar om kvinnor som reser till Afrika för att köpa sex och att han inte kommer att vilja se den på bio. Sen blir det reklampaus och när snacket återupptas har han uppenbarligen blivit uppdaterad. Pitch Perfect och Paradis: Kärlek må ha haft premiär samma dag men några likheter för övrigt finns inte.

Pitch Perfect handlar om collagekids som tävlar i a capella-sång. Den handlar om tjejgruppen Barden Bellas och deras antagonister, killgruppen Treblemakers. Den handlar om vänskap, om kärlek och om passionen för att sjunga covers utan instrument som hjälpmedel.

Jag ser det själv, handlingen i skriven text ser bara SÅÅÅÅ freakin båring ut och jag förstår med ens att det är en svår film att sälja in. Vilka är målgruppen? När jag tittar på dotterns ansikte under filmens gång så förstår jag att hon definitivt är det som följare av TV-serien Glee. Jag har å andra sidan inte sett ett enda avsnitt av Glee men gillar ändå filmen väldigt väldigt mycket. I sina bästa stunder får jag vibbar från både Community och The Mighty Wind och strösslar man sedan med Ace of Base-a-cappella-hyllning, lite Agnes, Europe & Roxette så är jag i alla fall jag känslomässigt hemma.

Anna Kendrick borde vara aningens för gammal för att ro hem rollen som collagestudenten Beca men hey, är hon bäst eller? Ja det är hon. Hon är GRYM! Rebel Wilson rockar som Fat Amy och Brittany Snow är skönt Reese Witherspoon-lik i rollen som Chloe. Det här är Girl Power i musikfilmsform och jag blir redigt underhållen filmen igenom. Det här var inte sista gången den här filmen visas i mitt hem, så mycket kan jag säga utan att lova för mycket.

Mitt betyg:

16-årig dotters betyg:

14-årig sons betyg: