Svensk söndag: TYSTA LEKEN

Som skådespelare har Görel Crona skänkt mig en av dom allra roligaste filmupplevelserna på bio någonsin när hon spelade regissör i filmen Komplett galen. Hennes dåvarande man Rafael Edholm spelade skådespelare i filmen, samtidigt som dom spelade ett äkta par, samtidigt som han regisserade den verkliga filmen under anagrammet Lea Farmlohde. Det är en svårbeskriven film det där, den måste helt enkelt ses.

När jag hittade filmen Tysta leken på Netflix drogs min blick till regissörens namn: Görel Crona. När jag synar filmen lite närmare i sömmarna ser jag att hon även skrivit manus och när jag tryckt på play och ser förtexterna märker jag bara kvinnliga namn hela vägen förutom fyra manliga biroller och han som skrivit musiken.

Det är tre kvinnliga huvudroller i filmen. Sassa (Maria Lundqvist), Antonia (Malin Arvidsson) och Birgitta (Carina Lidbom), tre kvinnor som inte känner varandra, som aldrig träffats men som ärvt ett hus av någon som heter Dolores. Dom möts i huset under en helg och försöker ta reda på vem Dolores var och varför hon gett huset till just dom tre.

Det här är en film som går finfint att se om man inte har några som helst förväntningar, inte kräver någon som helst hjärngympa och inte har något bättre för sig. Den är helt enkelt inte så pjåkig, den är bara väldigt fort glömd.

FILMSPANARTEMA: Min guilty pleasure-film

En guilty-pleasure-film, vad är det för nåt?

Jo, det är en film jag gillar och gärna ser om och om igen men ändå känner en viss grad av pinsamhet över.

Till exempel, om jag är på en fest med sittande middag bland människor jag inte känner så väl så skulle jag inte räcka upp handen, ställa mig upp, harkla mig och högt orera: SUNES SOMMAR, DET ÄR EN BRA FILM DET! Ändå tycker jag precis just det.

Sunes sommar är en film jag sett varenda sommar sedan 1994, vissa år flera gånger. Den hade biopremiär på juldagen 1993 och jag minns inte om det var just den dagen jag såg den första gången eller om det var nån annan kall och snögloppig dag men jag minns att när jag åkte hem från biografen så var det isande kallt ute men väldigt varmt inuti mig.

Sunes pappa Rudolf (Peter Haber) är för ekonomiskt lagd för att åka till Grekland på semester med hela familjen och bestämmer sig istället för att dra iväg på husvagnssemester med hela byket. Mamma Karin (Carina Lidbom) är otröstlig men får en sollampa från den lokala loppisen som plåster på såret, dottern Anna (Nina Almlöf) är fjårtis och mest intresserad av raggande killar, Sune (Andreas Hoffer) är i perfekt ålder för denna typ av semester, han gör det bästa av situationen och verkar finna sig i det mesta och lillebror Håkan (Gabriel Odenhammar) käkar potatis.

Vid första anblicken kan man tro att det här är vilken smårackig familjefilm som helst men Sunes sommar är så mycket mer än så. Sunes sommar är igenkänning personifierad. Vi kan alla känna igen oss i någon av karaktärerna och kan du inte det känner du definitivt någon Rudolf. Kanske är det din morbror, kanske din pappa eller – ve och fasa – din äkta man?

Rudolf kan vara den vidrigaste personlighetstypen jag vet. Han är en kombination av dryg, självcentrerad, gubbig, ryggradslös och osäker och hade han varit enbart allt detta hade filmen varit otittbar. Nu är Rudolf en mer komplex man än så, han har ett hjärta och en värme som sipprar fram när man minst anar det och Peter Haber porträtterar honom i alla lägen med knivskarp precision. Att han är ett sådant komiskt geni hade jag ingen aning om, inte före vintern 1993-94 i alla fall.

Guilty pleasure var det ja. Jag skäms inte över mycket men ja, jag skäms faktiskt litegrann över att jag älskar den här filmen. Jag är ingen husvagnsunge, jag har inga personliga kopplingar alls till denna typ av liv, jag har ingen storasyster och ingen busig lillebror som äter potatis (min käkade billigt plastgodis, samlade på svärd och blev tatuerare) och jag känner inte igen mig i mamma Karin (jag hade fått tokspel för länge sedan om jag var gift med Rudolf, troligen hade jag kört ner husvagnsjäveln i halsen på´n , stoppat ner barnen i en rygga och rymt till Korfu), ändå – eller kanske på grund av detta – är filmen så fullkomligt superhärlig för mig. Det här är kärnan av sommarsverige och hur ska jag inte kunna känna igen mig i det?

Det finns inte trettio sekunder onödigheter i den här filmen, den kör på i samma tokroliga tempo filmen igenom och många är dom scener jag refererar till om inte dagligen så (alltför) ofta. Speciellt parkeringsscenen i början, den ser man ofta i vardagen och många gånger har jag hört mig själv säga ”Du parkerer ju som nån jävla Rudolf!”.

Sunes sommar är inte bara Sunes utan även min och guilty pleasure eller ej, det här är en riktigt RIKTIGT rolig film!

Här hittas länkar till alla övriga filmbloggare som är med på detta tema. Jättekul läsning!