TRAGEDI PÅ EN LANTKYRKOGÅRD

Som man bäddar får man ligga kanske Puck (Tuva Novotny) tänker? Eller så gör hon inte det, jag vet inte riktigt. Men hon blir bra svartsjuk i alla fall när den unga välsminkade Barbara (Katia Winter) visar äkta maken Eje (Linus Wahlgren) mer än lovligt mycket uppmärksamhet – och Eje besvarar detta.

Den sista filmen i denna första omgång (kommer det fler ?) av filmatiseringar av Maria Langs böcker utspelar sig i kyrkomiljö, bland präster, kyrkligt aktiva unga och snipiga kärringar (typ Sissela Kyles Tekla). Självklart är det ond bråd död inblandad, hemliga relationer, lögner och skit, varför ändra ett vinnande lag liksom?

Efter 6 X 1,5 timme med detta gäng vidhåller jag att filmerna är grundmysiga på ett sätt som gör att jag ser dom mer som långa TV-serieavsnitt än som långfilmer. Och det är ett BRA betyg. Jag vill ha mer och det trodde jag ALDRIG när jag började titta på första filmen. Välgjort, fläckfri scenografi och Tuva Novotny är grym!

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.
Femte filmen kan du läsa om här.

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN

När en brud inte dyker upp på sitt eget bröllop kan man ana ugglor i mossen, en räv bakom örat, en häst som rymt från stallet och alla möjliga floskler som innefattar djur. När denna brud dessutom hittas död någon dag senare osar det katt nåt alldeles ordentligt. Och lika självklart som att man säger Amen i kyrkan är Puck (Tuva Novotny) och hennes fästman Einar (Linus Wahlgren) gäster i kyrkan och hamnar mitt i detta sammelsurium av skumraskfolk, lögner och döingar.

Det här är den andra filmen baserad på Maria Langs böcker med Puck i byxor i huvudrollen, tjejen som inte riktigt passar in i dåtidens kvinnoideal när en ”riktig kvinna” skulle gå hushållsskola och sköta man, barn, hus och hem istället för att yrkesarbeta eller ha egna intressen och detta i samma sekund som hon sa ja framför prästen. Så att Einar friat till Puck är inte helt enkelt okomplicerat. Hon vill inte ge upp sina studier i Uppsala och hon hatar att tvätta och stryka.

Det mest intressanta med dessa filmer (eller i alla fall dom två jag hittills sett) är inte på något sätt mordhistorien, jag skulle säga att det är precis allting annat. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som mördat och varför men känslan av att vi faktiskt kommit väldigt långt i jämställdhetsfrågor känns behaglig i magen. Kanske var det inte detta som filmmakarna hade i åtanke men för mig blir det en extra dimension till en rätt mysig filmstund.

För ja, även denna film är mysig. Lugnt tempo, fina miljöer, bra skådespelarprestationer främst av Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace och skön musik. Inte pjåkigt alls trots en långsökt och krånglig titel men vill man citera Gustaf Fröding är det väl lika bra att göra det ordentligt?

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.

Svensk söndag: HUNDTRICKET – THE MOVIE

År 2000 kom kortfilmen Hundtricket med manus av Christian Eklöw och Christopher Panov och regisserad av sistnämnde kille. Det blev en bra kortfilm, så pass bra att manus förlängdes och två år senare blev det en långfilm.

Idén är egentligen lika enkel som den är smart. Var är lättaste stället att söka kontakt med nån om man är singel och vägrar internetdejta? I en park. Vad kallas attiraljen som gör det mest legitimt att befinna sig i en park? Jo, hund.

Simon (Linus Wahlgren) är världstrött på att vara singel. Han vill träffa en tjej, han vill bli kär, han vill inte vara ensam längre men han är så jäkla blyg att det knyter sig så fort en presumtiv framtida tjej är i närheten. För hans polare Robinson-Micke (Alexander Skarsgård) är det precis tvärtom. Han är en glidare av guds nåde. Tjejerna flockas och han är inte sen att sätta på inspelade avsnitt av Robinson med sig själv i närbild (i bar överkropp såklart) när huggen sitter bredvid honom i skinnsoffan. Oftast är dom måttligt imponerade.

Simon får tag på en hund och krockar med en joggande Maria (Josephine Bornesusch) i parken och det är inget snack om vem som är människans bästa vän – inte i den här filmen i alla fall. Jag själv är inte lika säker. Hur ensam jag än kände mig skulle jag aldrig köpa en hund. Aldrig ens låna en. Knappt titta på en.

Det finns en enda scen som fastnar i min skalle och den handlar om en soffa och tunnelbanegnidna byxor men den scenen har inte mycket med filmens handling att göra – egentligen. Jag tycker det här är en helt okej film, en film som hamnar under LUUBV-film (lättsam underhållning utan bestående värde). Inget fel i det. Såna här filmer behövs dom med och den här hundfilmen är bra mycket mer underhållande än den jag skrev om härom veckan.