xXx: RETURN OF XANDER CAGE

I torsdags kväll intog en fredagkväll på Filmstaden Heron City salong 1 på Grand. Omständig mening, javisst  men ändå helt sann.

För första gången på länge fick jag den stora äran att böja mig framåt och vänligt men bestämt be mannen på raden framför att stänga av mobilen då han fotade duken och facebookade oavbrutet och verkade inte ha den minsta tanke på att sluta trots att filmen börjat. Det är irriterande som fan att ha en upplyst mobilskärm i plytet normalt sett men på en 3D-visning är det ännu värre. Ögonen får liksom….spunk.

Under visningen av denna film, uppföljaren till xXx från 2002, var det fler kroppsdelar än ögonen som fick spunk, så mycket kan jag säga. Något så satans omodernt trodde jag faktiskt inte kunde få hollywoodpengar 2017 för det här är en film som skulle ha luktat härsket manschauvinistiskt rövsmör redan på åttiotalet.

Vin Diesel som Xander Cage fyller femtio i år och alla kvinnliga motspelare/sexfantasier ser ut att vara typ tolv. Det är bikinibruttor i extrem närbild och det är en ”ful” kvinnlig skådis i den andra huvudrollen och en blind kan fatta att Toni Collette som pratar genom tänderna inte är en helt igenom reko dam.

Det är så mycket med den här filmen som är så DUMJÄVLAIDIOTISKT SKITDÅLIGT och jag ids inte börja lista hela helvetet. Jag hade inga förväntningar på filmen när jag satte mig i salongen och ändå – ÄNDÅ – är den så långt mycket sämre än jag någonsin kunnat tro. Visst ringde det en klocka då pressvisningen lades klockan 20.30 kvällen innan premiären men ändå – ÄNDÅ – inte FAN kunde jag veta hur illa det skulle vara.

Pressvisning ja….hrmpf, det var alltså en pressvisning jag var på. Jag såg inte ett enda känt fejs av dom jag brukar se på ”vanliga” pressvisningar, nä det här var nånslags kompisars-kompisars-visning och det var ett jävla liv överallt. Kepsar, mobiler, högt prat och tjoande och detta i kombination med totalt värdelös 3D OCH en salong som var varmare än en redig finsk bastu. Detta kan vara en topp-fem-sämsta-filmer-jag-någonsin-sett. Det fanns ingen, absolut ingen, förlåtande eller ens försonande scen. Vin Diesel, hur fan tänkte du här?

Eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen kan jag inte göra annat än att fnissa mig hes åt följande siffror: filmen hade en budget på 85 000 000 dollar och har hittills bara spelat in 24 ooo ooo dollar. En film som den här fFÅR FAN INTE gå med vinst! Det FÅR INTE göras fler! Nån jävla måtta måste det väl ändå vara på idiotierna därborta i väst?

Okej….Trump, men det här? Det här tar fanimej dumhetspriset!

 

 

.

.

TWO FOR THE MONEY

Just när man trodde att Matthew McConaughey-abstinensen inte kunde bli värre säger det bara badabing här på bloggen och Big Matt is back. Det är i alla fall en månad sedan sist, det är max vad man klarar av va?

Brandon Lang (McConaughey) är stjärna inom american football. Han är lagets nav och misslyckas aldrig. En dag händer det som inte får hända, han skadar sig och får svårt att komma tillbaka, inget lag vill ha en spelare med tveksamt knä. Brandon tvingas ta det jobb han får vilket är på telefonföretag för betalsamtal och där hamnar han via ett bananskal på en tjänst där han ska sälja speltips via en egen linje. Det går bra, han är duktig och en dag blir han headhuntad av Walter (Al Pacino), en magnat i spel-och-dobbel-branschen.

Two for the money (med den svenska titeln For the money) handlar om pengar, om passion för spelet, om suget efter den stora vinsten, om kärlek, vänskap och lojalitet. Det känns som en film med redig budget, den är snyggt filmad och skådespelarna är bra. Al Pacino spelar bara lite över, Rene Russo funkar bra som Walters fru och Matthew McConaughey är tokstabil i rollen som Brandon.

Two for the money är en b r a film helt enkelt och ett utomordentligt hjälpmedel för att klara av dom närmaste 3,5 veckornas überpepp tills Interstellar har biopremiär.

TAKING LIVES

Jag har alltid trott att det är Billy Bob Thornton på postern här bredvid. Angelina Jolie och Billy Bob, det en gång i tiden strävsamma äkta paret.

Jag har sett filmen nu och jag väntade och väntade, tänkte att det var en överraskning att han inte stod med i förtexterna, att det nog är han som dyker upp som gubbmördaren-i-lådan på slutet för varför skulle han annars synas på filmaffischen men…nej, han ÄR INTE MED. Men om han inte är med i filmen och det inte är han på bilden, vem är det då? Jomensåatteh, luska ut DET den som kan.

Taking lives är en film som frammanar Miss Marple i mig. Den känns intelligent som en engelsk deckare och den är läskig i samma stil som Se7en samtidigt som den är en ordinär amerikansk thriller. Kombinationen av dessa tre gör att jag hatar känslan av att bli förd bakom ljuset, jag bara MÅSTE gnugga geniknölarna och ligga i framkant för jag vill inte bli lurad här, jag vill komma på hur allt hänger ihop och vem som är the bad guy och jag vill komma på det INNAN jag får det serverat, innan Billy Bob dyker upp.

Den kanadensiska polisen är en seriemördare på spåren och Angelina Jolie är FBI-agenten Illeana Scott som kallas in för att bistå utredningen. Hon är skitsnygg (såklart), otroligt smart (såklart) och har en närmast läskig förmåga att kunna sätta sig in i mördares hjärnor. Hon har också en integritet utöver det vanliga.

Costa (Ethan Hawke) är en kille som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han ser mördaren och är först på plats vid det senaste brottet och han försöker återuppliva offret, stackarn som fått huvudet, ansiktet, krossat och allt. Tänk så kladdigt det måste vara. Costa blir förhörd om vad han vet och han får rita en fantombild av mördaren.

Jag tror inte jag ska skriva mer om handlingen nu. Det räcker. Jag tycker däremot att du ska se filmen om du inte har nåt bättre för dig nån kväll. Det här är faktiskt en trivsam thriller som till och med är spännande på sina ställen och trots att Ethan Hawke aspirerar på platsen som Fiffis filmtajms nya Ben Affleck så finns det många skådisar i filmen som är riktigt bra.

Angelina Jolie är även här för snygg för sitt eget bästa, vilket måste vara ett I-landsproblem av Guds nåde, men likväl så är det kanske inte enbart av godo att se ut som en Disney-animerad tjej i hennes yrke. Men hon ÄR tuff, hon har cojones och jag gillar det.

Det är inte utan att jag känner mig lite glad. Sevärda thrillers som håller hela vägen växer inte på träd.