SEVEN

27 september, 2010

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister “Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.

{ 27 comments… read them below or add one }

Sofia september 27, 2010 kl. 07:56

Förtexter kan ha stor betydelse om de är på plats, men jag upplever inte att jag är lika beroende av dem för att komma i stämning som du.

Seven är en riktig guld-rulle, skön downerstämning rakt igenom. Att en sådan järnkoll på utlåningssatistik är lite osannolik är en helt annan fråga 😉

Svara

Joel Burman september 27, 2010 kl. 08:21

Här kommer en tokspoiler för er som vill se filmen med andra ögon nästa gång!!!!!

ÄR DU SÄKER PÅ ATT DU VILL VETA????

INGEN ÅTERVÄNDO!!!!

HERE IT GOES!

Brad Pitt spelar sin karaktär som han vore 14 år… han är pubertal i nästan varenda scen, otroligt störigt faktiskt…

Svara

f i f f i september 27, 2010 kl. 08:40

Sofia:
Osannorlikheter köper man oftast lite lättare när det är på film 😉

Svara

f i f f i september 27, 2010 kl. 08:41

Joel:
Hahaha! Säger du det? ;D
Jag håller inte med dig men jag ska tänka på det nästa gång jag ser filmen.

(Vill du att jag ska lägga upp din långa kommentar på bio-inlägget i ditt namn? Tror det är för långt för att funka. Prova annars att lägga upp det som två olika kommentarer.)

Svara

Joel Burman september 27, 2010 kl. 09:30

Fiffi: Du får gärna lägga upp kommentaren i inlägget under mitt namn. Har provat att splitta det i två kommentarer men det funkar ändå inte. Är lite trött för att sitta och copy pasta det i mindre bitar.
Eller så skapar du ett nytt inlägg med kommentaren som grund (minus punkten med störiga gäng, den kan jag lägga upp som kommentar på ditt ursprungliga inlägg) där du ger dina synpunkter på innehållet, det handlar ju om fler säker än störiga gäng…

Svara

Sofia september 27, 2010 kl. 13:37

@Joel: Är inte det lite av poängen, att BP ska vara oförstörd och på ett sätt trygg i sin oskyldighet?

Svara

Joel Burman september 27, 2010 kl. 13:40

Sofia: Har fått höra det argumentet också när jag tagit upp det men tycker att det drivs till absurdum när man är medveten om det.

Svara

Vrångmannen september 27, 2010 kl. 14:45

Hahaha ja Brad Pitt är bra gnällig och vrång i rullen. Det har ju sin poäng förstås. Den unge hotshotten som tror han är bäst och vet allt och den gamle räven med massor av erfarenhet som har tappat tron på det han gör. Filmen är en grym modern klassiker. Hur många gånger har man känt som man gjorde när man kom ut från biografen efter att ha sett Se7en egentligen(älskar att skriva titeln med "sjua")?

Svara

movieshine september 27, 2010 kl. 15:54

Underbara 90-tals thriller! <3 =)

Svara

Nit89ram september 27, 2010 kl. 18:43

En fantastisk film och en av mina stora favoriter. Gillar din beskrivning av förtexterna och även om jag inte är lika beroende av dem som du verkar vara, så kan de vara en stämningshöjare i rätt typ av film.

Se7en (gillar också att skriva titeln med en sjua) är ett typexempel på en sådan film där förtexten snabbt och effektivt indikerar färgtonen och dysterheten i historien, målar upp en känslomässig berg-och dalbana som filmen sedermera visar sig vara (åtminstone för mig i alla fall) och kombinerat med citatet, som filmen slutar med, är lever allt i en perfekt symbios i filmen och cirkeln sluts.

Angående Brad Pitts agerande tycker jag det fungerar utmärkt och blir faktiskt till och med riktigt bra i kombination med Freemans mer erfarna karaktär. Pitts karaktär tror att han är bäst och är naiv nog och tro alla brott är enkla att lösa och att de "goda" alltid vinner i slutändan och rättvisan skipas. Därav blir slutscenen ännu mer påtaglig och känslomässig. En fantastiskt film helt enkelt:)

Svara

f i f f i september 27, 2010 kl. 19:32

Vrångmannen:
Jag förstår att just du känner igen dig i en VRÅNG Brad Pitt ;D

Den där filmen-är-slur-känslan-i-magen som Seven ger har jag nog faktiskt inte känt vare sig förr eller senare. Jag har varit mer ledsen, mer bedrövad, mer allt möjligt men fantamej om jag varit mer svart i magen än då.

Svara

f i f f i september 27, 2010 kl. 19:32

Movieshine:
Ja, just den här är fantastisk!

Svara

f i f f i september 27, 2010 kl. 19:35

Nit89ram:
För mig är duon Pitt/Freeman så jävulusiskt perfekt så jag saknar ord. Det bara stämmer. Och det jag tänker på nu är att jag inte tänker på dom som SKÅDISAR, det försvinner liksom, dom är poliser i filmen som knappt är en film, det är mer som en brutal verklighet som man som åskådare är mitt i.

Snurrigt?
Ja, jag vet ;D

Svara

filmitch september 27, 2010 kl. 21:50

En modern klassiker. Enda negativa är väl att det efter Se7en och Silence…. har blivit en smärre inflation av seriemördare i kriminal o thriller genren lite fantasilöst och trist.

Svara

BlueRoseCase september 28, 2010 kl. 06:03

Seven var den första film från 15 år som jag såg på bio – ensam dessutom. Att den gjorde ett starkt intryck behöver jag väl knappast påpeka. En modern klassiker.

Svara

f i f f i september 28, 2010 kl. 06:40

filmitch:
Det är då man ska leta upp sina gamla favvofilmer och se dom igen istället för att slösa tid på fantasilöst bjäfs 😉

Svara

f i f f i september 28, 2010 kl. 06:41

BlueRoseCase:
Kaxigt!
Sov du gott efteråt? ;D

Svara

Voldo september 28, 2010 kl. 20:30

En av världens bästa thrillers tycker jag. Måste nog se om den snart också, på Blu-Ray kanske.

Svara

f i f f i september 28, 2010 kl. 20:37

Voldo:
Tycker jag absolut du ska göra.

Seven är en såndär film som liksom Det stora blå, Gudfadern I och II och Borat bör ses nån gång om året i ett enda syfte och det är att ge filmeufori. 😉

Svara

Joel Burman september 28, 2010 kl. 20:38

Tycker ni hyllar upp den här lite väl. Tycker Silence of the Lambs och Copycat är kungarna bland seriemördarfilmer.

Svara

f i f f i september 28, 2010 kl. 20:43

Joel:
Det ena behöver väl inte ta ut det andra? Det går väl att ha tre kungar? 😉

Svara

Joel Burman september 28, 2010 kl. 20:51

Fiffi: Det kan man verkligen men jag tycker Seven saknar dimensioner som de andra två har.

Seven har en grym atmosfär och det visuella är verkligen bra i den (gillar sällan den här typen av överarbetade interiörer) det är filmens starka sidor. Samt att den är så oförutsägbar. Borde egentligen se om den för att kunna ge en vettigare bedömning vet bara inte om jag orkar med att se Brad gnälla som en 11 åring när Morgan Freeman sätter sig BREDVID honom i ett bås på en diner och inte mitt emot. Sammanfattar hans prestation i filmen ganska bra.

Brad Pitt är ett lika stort luftslott i filmvärlden som Wes Anderson.

Svara

RJ september 29, 2010 kl. 07:41

En fantastisk film och en av de otäckaste jag har sett.

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 08:22

Joel:
Så att du inte gillar Seven sådär hundra kanske handlar mer om att du inte gillar Brad Pitt än att du inte gillar filmen?

Svara

f i f f i september 29, 2010 kl. 08:22

RJ:
Håller med 🙂

Svara

Joel Burman september 29, 2010 kl. 12:31

Fiffi: Du har antagligen mer rätt i det påståendet än jag någonsin skulle kunna erkänna.

Svara

Anonymous oktober 1, 2010 kl. 11:17

Den här filmen har jag aldrig vågat se.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: