HOW TO BE SINGLE

Amerikanska filmer som går ut på att meningen med en kvinnas varande på jorden är att träffa en man att gifta sig med går det 11,5 på ett dussin av. Puuh vilken jobbig meningsbyggnad det blev där men ja, du fattar säkert vad jag menar.

Tvåsamhet är grejen och den ENDA grejen dessutom. Allt en kvinna gör, vad hon har på sig, utbildar sig till, dricker på krogen, säger till sina vänner, allt grundar sig i att hon ska träffa ”den rätte”, gifta sig, skaffa barn, hus, hund, hela det köret. Och visst, det vore väl toppen alltihop om det visade sig att den rätte faktiskt ÄR den rätte och inte bara nån random dude som dök upp i rättan tid och typ ”dög tillräckligt”. Jag får nämligen ofta känslan av att den där drömmen om Mr Right får sig en törn eftersom även män är mänskliga väsen som har fel och brister. Kvinnor däremot får inte ha sånt. Fel och brister alltså. I alla fall inte i amerikanska filmer.

How to be single avfärdade jag länge som en i mängden av dessa letande-efter-den-rätte-filmer men med facit i hand måste jag erkänna att jag hade lite fel. Även om filmen kryllar av floskler och hollywoodlösningar på både det ena och det andra är andemeningen ändå att det är okej att vara singel, att det tjänar ett syfte att faktiskt hitta sig själv – också – och inte bara en snubbe.

Lucy (Alison Brie) har gjort nåt dataprogram som räknat ut hur hon ska kunna träffa den rätte på nätet och hon har valt ut en strategisk bar i vilken hon har alla sina dejter. Bartendern Tom (Anders Holm, denna mystiska skådis från bla The Intern) verkar lagom nöjd med det. Robin (Rebel Wilson) festar, dansar, super och kör bortamatcher som om det inte fanns nån morgondag, vilket det faktiskt inte verkar finnas för henne då hon uppenbarligen kan komma och gå som hon vill på sitt receptionistjobb på en advokatfirma.

På samma advokatfirma börjar Alice (Dakota Johnson) som har en ”paus” från sin kille  Josh (Nicholas Braun) då dom ska se om dom saknar varandra eller inte. Robin tar med Alice ut i partyvimlet och det dröjer inte så länge innan hon slutat sakna Josh. Tror hon. Eller inte.

Alice syster Meg (Leslie Mann) jobbar som förlossningsläkare och försöker trycka undan sin längtan efter barn. Hon är singel och ”lite till åren”, det börjar bli bråttom om det ska gå vägen. I samma veva som hon bestämmer sig för en insemination möter hon Ken (Jake Lacy), en kille som är sådär skönt bombsäker på sin kärlek till Meg och vägrar ge upp trots att Meg är superskeptisk, taskig och allmänt dum i huvvet.

Jag hade en rätt trevlig stund i sällskap av den här filmen. Den förändrar inte min världsbild på nåt sätt MEN den var inte fullt så korkad som jag hade trott. Dessutom måste jag slå ett slag för Jason Mantzoukas som på senare tid blivit något av en birollernas mästare och som lyser så fort han är i bild.

 

LET´S BE COPS

Jag väljer att fokusera på det positiva: förtexterna är jättehärliga. Nattliga vyer, ballt typsnitt, cool musik, det bådade gott.

Sen tog det gotta slut.

Tyvärr är Let´s be cops en såndär film som är dålig på ett sätt som inte går att ens såga underhållande. Det är en menlös film, en korkad film, en fullständigt onödig film. Jake Johnson är alltid charmig men inte den charmigaste av alla charmiga kan hålla en sånhär ”komedi” på sina axlar och samtidigt simma 50 meter bröstsim. Det är klart han sjunker.

Att filmen inte får det absolut lägsta betyget av mig beror på att den inte är genomrutten, den är bara dålig. ”Det är inte så bara” kanske du tänker men jämfört med dom sämsta filmer jag sett så är det ”bara”.

En svag tvåa blir det men det är en film jag inte skulle rekommendera någon att se, inte ens dom mest ihärdiga New Girl-fansen.