SUPER

Nu börjar vi bli ett gäng filmbloggare som sett den här filmen och det är kul. Fripp, Movies-Noir, film4fucksake, Filmparadiset och Filmitch har alla skrivit om den och betygen har varierat en hel del.

Själv gillade jag både Kick-ass och Defendor som väl får sägas spelar i exakt samma genre som Super: vanliga tjommar som leker superhjältar och som utan övernaturliga krafter försöker få samhället att bli en bättre plats att leva i.

Jag tror att vi är ganska många som kan känna igen oss i filmens huvudperson Frank (Rainn Wilson), i alla fall i scenen där allting rämnar. Hans fru (Liv Tyler) lämnar honom och han själv hamnar i ett tycka-synd-om-sig-själv-jag-är-värdelös-och-har-ett-hundraprocentigt-shitty-liv-och-det-är-klart-som-korvspad-att-ingen-vill-ha-mig-tänk. Han fulgråter sittandes på golvet, han struntar i att tvätta sig, han ältar och känner sig som ett offer för omständigheter. Så långt är hans beteende ganska allmänmänskligt när livet krisar men där jag (och dom flesta) hade satt ner foten och sagt ”Nu är det fan NOG med ältande, skärp dig nu!” till sig själv, rest mig upp, duschat och kommit in i matchen igen där börjar Frank dagdrömma, där kommer Gud in i bilden och Gud gör honom till en utvald, till någon vars mening på jorden är att kämpa mot det onda.

Så han syr sig en superhjältedräkt (så som den ser ut i drömmen) och med hjälp av unga Libby (Ellen Page) som jobbar i kassan i serietidningsaffären får han hjälp med att luska ut vilket som ska bli hans unika vapen då han inte vill riskera att hitta på nåt som redan är uppfunnet. Frank och Libby hittar varandra på nåt konstigt vänster och blir vänner, eller nåt åt det hållet. Det är en relation som inte är busenkel vare sig att förstå sig på eller kategorisera.

Jämför jag Super med Defendor så är det skönt att huvudrollsinnehavaren Frank faktiskt inte uppvisar solklara psyksjuka tendenser (åtminstone inte till en början) så som Defendor gör. Det är lite lättare att ta till sig honom, lite enklare att se filmen som ”verklig” men sen ballar det ut fullständigt tycker jag. Frank /The Crimson Bolt behöver inte och får aldrig ta ansvar för sina handlingar. Han kan typ slå ihjäl folk och ingenting händer och där förstörs den verkliga känslan rätt hårt för mig. Sista kvarten är så utflippad att den retar mig till max, vilket den inte hade gjort om hela filmen varit on-the-edge.

Trots att jag retar mig på slutet och trots att jag har svårt att ta till mig vissa av dom andra delarna i filmen så är den underhållande. En schysst film helt klart och nej, jag är inte det minsta trött på superhjältar och serietidningsestetik på film. Mer sånt åt folket!

Defendor

It takes a fool to remain sane.  Sällan har en låttitel varit mer sann och sällan har har jag känt mer sympati för en filmkaraktär än jag gör för Arthur Poppington.

I Woody Harrelsons skepnad blir han en komplex och mänsklig figur både när han är sitt egna jag som Arthur och när han ska rädda världen som sitt alter ego Defendor med svart fingerfärg runt ögonen och ett stort D av silvertejp på magen.

Arthur är en man som inte har alla hästar i spiltan, inte alla indianer i båten eller inte alla kritor i asken.  Han är lite bakom, lite udda, en knasig typ helt enkelt. Han har varit utstött och mobbad sen han var barn och sällan fått höra något annat än att han är just annorlunda. När han ikläder sig Defendor-munderingen blir han något annat, någon annan. Han blir det bästa han kan bli, han blir sin egen superhjälte.

Filmer som handlar om vanligt folk som ikläder sig superhjältemasker och använder sig av civil olydnad och hittipåvapen för att sätta dit elakingar finns det ett gäng av. Den senaste jag såg var Kick-ass och kanske är det därför min hjärna jämför dom med varandra under tiden som filmen går. Men där Kick-ass är färgglad och twistad på ett härligt barnsligt vis där är Defendor mer som gammelgäddan. Allt går lite långsammare, allt är lite mindre kontrastrikt, det är inte så snyggt, inte så hippt, ytan är inte så viktig. Om Kick-ass är det hyperaktiva dagisbarnet så är Defendor den luttrade förskolelärarinnan. Hårdhudad och inte så lättcharmad. Livet har gjort sitt, erfarenheterna trubbat av dom vassaste kanterna och kvar är liksom bara kärnan, människan, med fel och brister.

Elias Koteas spelar gris med den äran, som alltid höll jag på att tillägga. Sandra Oh är psykolog och hon har verkligen  filmvärldens absolut mest trivsamma omtänksamhetsrynka mellan ögonbrynen. Kat Dennings spelar den prostituerade Katerina Debrofkowitz och trots att jag såg henne i Thor för inte så länge sedan minns jag henne knappt.

Woody Harrelson är normalt sett knivskarp i sitt agerande av mentalt instabila personer och här har han höjt sig ännu ett snäpp. Han pendlar mellan fullt fungerande och normalt tänkande till halvgalen till jättesnällis till knäpp till supercharmig och lite läskig bara genom små förändringar i ansiktsuttrycket. Inget överspel, bara minimala nyanser och jävlar vad det funkar!

Jag tycker väldigt mycket om Defendor som film. Det är en rätt igenom snällisfilm gjord utan meserier. Metics soundtrack passar som handen i handsken och låten Help I´m alive som pumpar genom eftertexterna ger mig gåshud (du hittar den på den här låtlistan).

Det här är en film jag kommer se om många gånger om inte annat för att påminna mig själv om att det alltid alltid alltid lönar sig i längden att inte försöka vara någon annan än sig själv.