Defendor

28 juli, 2011

It takes a fool to remain sane.  Sällan har en låttitel varit mer sann och sällan har har jag känt mer sympati för en filmkaraktär än jag gör för Arthur Poppington.

I Woody Harrelsons skepnad blir han en komplex och mänsklig figur både när han är sitt egna jag som Arthur och när han ska rädda världen som sitt alter ego Defendor med svart fingerfärg runt ögonen och ett stort D av silvertejp på magen.

Arthur är en man som inte har alla hästar i spiltan, inte alla indianer i båten eller inte alla kritor i asken.  Han är lite bakom, lite udda, en knasig typ helt enkelt. Han har varit utstött och mobbad sen han var barn och sällan fått höra något annat än att han är just annorlunda. När han ikläder sig Defendor-munderingen blir han något annat, någon annan. Han blir det bästa han kan bli, han blir sin egen superhjälte.

Filmer som handlar om vanligt folk som ikläder sig superhjältemasker och använder sig av civil olydnad och hittipåvapen för att sätta dit elakingar finns det ett gäng av. Den senaste jag såg var Kick-ass och kanske är det därför min hjärna jämför dom med varandra under tiden som filmen går. Men där Kick-ass är färgglad och twistad på ett härligt barnsligt vis där är Defendor mer som gammelgäddan. Allt går lite långsammare, allt är lite mindre kontrastrikt, det är inte så snyggt, inte så hippt, ytan är inte så viktig. Om Kick-ass är det hyperaktiva dagisbarnet så är Defendor den luttrade förskolelärarinnan. Hårdhudad och inte så lättcharmad. Livet har gjort sitt, erfarenheterna trubbat av dom vassaste kanterna och kvar är liksom bara kärnan, människan, med fel och brister.

Elias Koteas spelar gris med den äran, som alltid höll jag på att tillägga. Sandra Oh är psykolog och hon har verkligen  filmvärldens absolut mest trivsamma omtänksamhetsrynka mellan ögonbrynen. Kat Dennings spelar den prostituerade Katerina Debrofkowitz och trots att jag såg henne i Thor för inte så länge sedan minns jag henne knappt.

Woody Harrelson är normalt sett knivskarp i sitt agerande av mentalt instabila personer och här har han höjt sig ännu ett snäpp. Han pendlar mellan fullt fungerande och normalt tänkande till halvgalen till jättesnällis till knäpp till supercharmig och lite läskig bara genom små förändringar i ansiktsuttrycket. Inget överspel, bara minimala nyanser och jävlar vad det funkar!

Jag tycker väldigt mycket om Defendor som film. Det är en rätt igenom snällisfilm gjord utan meserier. Metics soundtrack passar som handen i handsken och låten Help I´m alive som pumpar genom eftertexterna ger mig gåshud (du hittar den på den här låtlistan).

Det här är en film jag kommer se om många gånger om inte annat för att påminna mig själv om att det alltid alltid alltid lönar sig i längden att inte försöka vara någon annan än sig själv.

 

{ 14 comments… read them below or add one }

filmitch juli 28, 2011 kl. 14:01

Då slår jag ett slag för en tredje film av samma sort:
http://filmitch.wordpress.com/2011/06/06/super-2010-usa-vs-the-watchmen-2009-usa/
Då både Super och Kick-Ass var bra ska jag ge mig på Defendor så småningom. tack för tipset.

Svara

fiffi juli 28, 2011 kl. 14:58

filmitch:
Tack själv för tipset 🙂

Svara

Sofia juli 28, 2011 kl. 18:25

Börjar gå lite inflation i de här berättelserna?

Svara

fiffi juli 28, 2011 kl. 18:38

Sofia:
Tycker du? Jag håller inte riktigt med. För min del skulle det gärna få komma fler 🙂

Svara

Sofia juli 29, 2011 kl. 16:42

Tja, i rättvisans namn borde jag väl se alla innan jag klagar på inflation men det _känns_ i alla fall som om temat inte går att variera i all oändlighet. Kan också vara att de jag har sett (Kick-Ass och Mystery Men) inte var några jättehöjdare för min del.

Svara

fiffi juli 29, 2011 kl. 16:57

Sofia:
Oj. Gillade du inte Kick-Ass?

Svara

Sofia juli 30, 2011 kl. 12:24

Nope, har bara inte kommit mig för att posta recensionen ännu.

Svara

Fiffi juli 31, 2011 kl. 11:14

Sofia:
Hmmm. Nu känns det lite ledsamt i magen tycker jag. Vad tråkigt att du kände så, jag som var som ett konfettipaket ovanför en vattenspridare efter att ha sett den.

Svara

Sofia juli 31, 2011 kl. 14:12

Nu kanske du förstår varför jag drar mig för att se Tron Legacy. Vem vill göra Fiffi besviken? 😉 Jag tyckte absolut inte illa om Kick-Ass, men det blev aldrig det där lilla extra som ”alla andra” verkade finna.

Svara

fiffi juli 31, 2011 kl. 17:09

Sofia:
Nämen, inte spelar det nån roll vad JAG tycker om filmen, hörru 😉 Klart du ska se Tron Legacy och alldeles oavsett vad jag tyckte om filmen så ska det bli jättespännande att höra din syn på saken.

Svara

Jojjenito juli 31, 2011 kl. 12:09

Är lite inne på Sofias linje, har det inte gått lite inflation i de här berättelserna? Och det säger jag utan att ha sett vare sig Kick-Ass, Super eller Defendor. Kanske ska ta och se dem innan jag uttalar mig. *host*. Men man kan väl ändå konstatera att det är en trend.

Watchmen har jag sett och tyckte den var helt ok fram till pekoralen på den där planeten.

Nånstans är jag skeptisk till superhjältefilmer om superhjältar som inte är superhjältar. Nåt går inte ihop. Det är lite som med min inställning till fejkdokumentären. Nåt funkar inte.

Hmm, om man tänker efter så är ju Lädderlappen just en sån superhjälte.

He, gillar dina udda paralleller, den här gången dagisbarn och förskolelärare. 🙂

Svara

fiffi juli 31, 2011 kl. 17:12

Jojjenito:
Till skillnad från dig och Sofia så gillar jag tanken på att alla människor kan bli och vara precis det dom vill vara. Vill du vara en superhjälte, dra på dig ett par spandex, färga håret, bygg ett vapen av en gammal hårtork och gå ut och rädda världen, det är okej liksom. Var snäll mot dom snälla, dum mot dom dumma och så länge du inte går över gränsen, what the fuck, spela roll? Det här är verkligen min typ av genre, undrar om det kan bero på att jag känner igen mig litegrann. Samma trikåer, typ, haha 😉

Svara

Sofia augusti 1, 2011 kl. 13:30

Jag har nog inget emot själva tanken på att ”vem som helst” kan bli en superhjälte, be all you can be och allt det där. Men om jag får välja tycker jag att det är bra mycket roligare med riktiga superhjältar som besitter riktiga superkrafter.

Svara

fiffi augusti 1, 2011 kl. 20:41

Sofia:
Inte heller jag vill behöva välja. Jag kan äta färgglada superhjältar till frukost, lunch OCH middag 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: