Det
är lätt att tro att hollywoodlivet är glassigt deluxe. Det är ännu lättare att känna att hollywoodmänniskorna inte bara är framgångsrika, vackra, smala, rika och begåvade utan även på nåt sätt extra lyckliga. Med Maps to the stars tar regissören David Cronenberg med oss ända in i livmodern på det som kallas Hollywood och visar baksidan, den finniga röven av den popularitet som så många verkar sträva efter.
Havana Segand (Julianne Moore) är skådespelerska, neurotisk och bekräftelsetörstande. Jerome Fontana (Robert Pattinson) är en limousinechaufför som drömmer om ett liv som manusförfattare. Dr Stafford och Christina (John Cusack och Olivia Williams) är gifta och dom pushar den barnskådespelande sonen Benjie (Evan Bird) på ett sätt som får curlingföräldrar att verka helt hippie-slappa. Dottern Agatha (Mia Wasikowska) bor inte hemma. Orsaken till detta kan vara en spoiler så jag undviker att skriva mer om det.
Maps to the stars är en mänskigt grisig film. Det är långt ifrån det bästa David Cronenberg gjort men det är hästlängder, eoner, bättre än Cosmopolis. Visst finns det en hel del att klaga på med filmen (en viss eld-scen till exempel, skämskuddevarning på den), manuset är inte helgjutet på nåt sätt men det är en film som inte släpper från skallen. Direkt efter att jag såg den gillade jag den, nu gillar jag den ännu mer. Och Julianne Moore är sjukt bra – och ganska äcklig.
Maps to the stars visas på Stockholms filmfestival 8, 13 och 15 november. Se hemsidan för tider och biljetter. Officiellt premiärdatum verkar vara 6 februari 2015 men det har ändrats förr och kan säkerligen ändras igen.
Själv såg jag filmen på Malmö Filmdagar i augusti. Jag minns att det var lite blandade reaktioner från publiken. När det dyker upp recensioner från mina filmspanarvänner länkar jag till dessa här.