TÅRTGENERALEN

Det gör ont att titta på Tårtgeneralen. Det gör ont ända in i hjärtat. Filip Hammar har sin Köping och jag har mitt Flen och det finns så många referenspunkter mellan Filips barndom i sin lilla stad med min uppväxt i byhålan.

Alla vi som fötts in i ett sammanhang som känts alldeles för litet av föräldrar som betett sig alldeles för udda jämfört med dom man tyckte var coola, alla vi som noterat samhällets avarter och knasbollar på torftiga centrumgator, alla vi som skulle kunna rabbla upp ett otal skolkamrater som för evigt ristat sig in i våra minnen genom att bete sig på mer eller mindre personligt och/eller galna vis, alla vi som till sist måste acceptera vårat arv och lära oss omfamna det.

Hasse P (Mikael Persbrandt) är en idéspruta och entreprenör men han saknar kanske det där lilla viktiga som en framgångsrik sådan helst ska ha: förmågan att avsluta det han påbörjat. Han säljer studsskor, det går inte så bra och han tar till flaskan. Det har säkerligen funnits massor med idéer innan skorna som gått käpprätt åt helskotta och som fått han att tröstdricka sig glad igen. För nånstans där i alkoholångorna når han alltid botten och därifrån kravlar han sig upp igen, varje gång med en ny BLÄNDANDE idé att luta sig mot, en idé som MÅSTE genomföras!

När Köping blir framröstad som Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig Hasse P för att vända på steken, för att visa Sverige att Köping också kan! Han bestämmer sig för att göra ett världsrekordförsök, att komma med i Guinnes Rekordbok genom att baka världens längsta smörgåstårta.

Alla vet att det är svårt att bli profet i sin egen stad men Hasse P kämpar på. Han lyckas få det lokala bageriet involverat och dom sätter fart och börjar baka tårtbottnar. Hasse P lovar å sin sida att sälja tio tusen smörgåstårtabiljetter, det är en win-win-situation för alla inblandade. På pappret i alla fall.

Historien om själva smörgåstårtan är verkligen bara en ramhandling i filmen. Det finns många infallsvinklar, många känslolägen som skall få plats och givetvis har Filips pappa Lars Hammar en ganska framträdande roll. Som den frankofil Lars är är han såklart annorlunda än klasskompisarnas pappor och Filip önskar att han var lite mer som Thommy Skott, pappan som kunde burna på fotbollsparkeringen så att lagkompisarna jublade. Lars sitter med basker och rak rygg i den franska bilen, lyssnar på chansons och gör – precis som dom flesta föräldrar – så gott han kan.

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

Mikael Persbrandt har med sin Hasse P garanterat en plats som folklig skådis på ett sätt han kanske aldrig varit med om förut och jag känner en tacksamhet över att det är han som gör rollen och inte Robert Gustafsson som det var tänkt från början. Eva von Bahr och Love Larsson har lyckats maskera Persbrandt till någon som det måste ha varit meningen att han skulle göra. Han ÄR Hasse P.

Filip Hammar omfamnar sitt Köping och dess invånare med en värme, genuinitet och kärlek som jag önskar att jag kunde ge mitt Flen men jag har en lång väg kvar att vandra och det är tveksamt om jag någonsin når dit.  Samtidigt, Tårtgeneralen finns kvar, som ett tidsdokument och som ett bevis för att det går. Det borde finnas Hasse P-personligheter i varenda liten stad och kanske kan dessa personer få någon form av upprättelse nu? Människor som försöker sitt bästa förtjänar alltid upprättelse men det är väldigt få som hamnar i en bok eller film. Men i Tårtgeneralen är dom många. Om köpingspersonligheterna är en banana split är Hasse P cocktailbäret.

Fredagsfemman #253

5. Felicity Jones i rymden

På onsdag smäller det, då är det premiär för Rouge One: A Star Wars Story. Min pepp är sval men jag kommer givetvis att se filmen. Dock kommer jag inte kunna se den på pressvisningen på tisdag som för övrigt hade den längsta lista av vaktinformation/konfiskera mobiler/embargo/lova att inte skriva på sociala medier förrän 14/12 kl 00:01 som jag sett sen Skyfall. Men om jag säger såhär….ju mer embargon och tystnadslöften som filmbolag kräver – ju mindre litar dom på filmens kvalitéer. Det är i alla fall min erfarenhet. En riktigt bra film har allt att tjäna på att recensenter skriver/pratar/buzzar om en film, en dålig…ja…då vågar dom kanske inte chansa? Nåja. Det lär säljas biljetter som smör oavsett vad vi recensenter tycker och tänker.

.

.

.

4. Snart är det Lucia

Ville bara påminna om det ifall nån nu missat det? Dessutom, apropå att vi har så fjuttiga problem i Sverige att vi gör en jättegrej av en reklambild från Åhléns, 2008 fick en bäver i Karlstad vara Lucia utan att internetdrevet gick helt twistat bärsärk. Bävern blev vald med motiveringen: ”Jämställdhetsfrågor är alltid aktuella. Det är viktigt att föra fram dem i alla led. Bara för att någon har fyra tassar, päls och enorma kindpåsar betyder det inte att de är mindre värda än en blond ung vacker flicka. Jag tycker det känns som en självklarhet att man inte ska skilja på gnagare och människor i någon fråga”. Läs mer om bäverlucian här. För övrigt tycker jag att alla som vill vara lucia ska vara det. Klä ut er i nattlinne, lys upp tillvaron för dom runt omkring er, sjung en sång. Behöver det vara svårare än så?

.

.

.

3. Insiativet

Vanligt fölk som leker superhjältar för att försöka få fason på skit som händer i samhället, bli symboler för nånting gott. SVT´s senaste tillskott i mys-skoj-serie-facket är Insiativet, typ 15-minuters avsnitt som med lätthet kan avsmakas kvällstid när man vill se nåt lagom hjärndött men ändå snällt. Christoffer Nordenrot, Happy Jankell och Madeleine Martin har stora roller och Thobias Hoffmén och Christoffer Sandler är regissörer. Och jag är mest bara glad för det här gillar jag skarpt! Här finns avsnitten.

.

.

.

2. Jorden runt på 6 steg

Ibland kan jag känna ett sug efter Äventyr så det nästan blir en fysisk längtan. Jag kan vilja sätta mig i en taxi ut till Arlanda, köpa första bästa biljett ut i världen och se var jag hamnar. Det är nåt speciellt med att inte ha allting superbokat och färdigpacketerat från hemmaplan utan att ta varenda minut som dom kommer. Snacka om att man lever i nuet dessa stunder och snacka ännu mer om att man (dvs jag) gör sånt alldeles för sällan nuförtiden. Att se Filip och Fredrik kuska runt världen i TV-serien Jorden runt på 6 steg är en sån jävla YNNEST. Dom här programmen kokar ihop allt det där härliga med resor, slumpen, möten med människor, upplevelser, känslor, värmeslag, turbulens och undermåliga toaletter. Dom första tre avsnitten kan ses på Dplay redan nu (här) men vill du hellre se dom på TV med ännu mer reklam så börjar det på tisdag kl 21 i Kanal 5. Jag kan speciellt rekommendera avsnitt 3 när killarna ska hitta Pamela Anderson. Världsklass-TV, så mycket kan jag säga!!

.

.

.

1. H Å K A N 

2016 är året då jag kommer att se Håkan live TVÅ gånger! Och jag kräks på mig själv för att jag sammanlagt lagt en rejäl månadslön med extra allt på biljetter till dessa två konserter av andrahandsbiljettförsäljningsföretag men vad gör man inte för att ge sig själv exakt det man vill ha (plus dottern både studentpresent och julklapp). Imorgon smäller det, det gör det. Min tid kommer! Håkan i Globen och det bubblar i magen!

 

(Nä jag har inte ätit kålpudding. Kom igen.)

.

.

7 DAYS IN HELL

Aaron Williams (Andy Samberg), Serena och Venus Williams hittills rätt okända adoptivbror lever för tennisen. Han är ett riktigt….ess! Sen händer en ”arbetsplatsolycka” som gör att han blir utbuad, kallad för mördare och tappar greppet. Han tvingas mer eller mindre byta bana.

Samtidigt.

Hur många IQ måste man ha för att kunna sätta ihop en korrekt mening och uttala den? Charles Poole (Kit Harington) är dum som en våffla men vill inget hellre än att vinna tillbaka Wimbledonbucklan till England.

7 Days in Hell är en låtsas-dokumentär om Wimbledonfinalen 2001 mellan Williams och Poole som höll på i hela sju dagar.

Det kryllar av kända ansikten under denna timme, skådespelare som spelar roller och andra kändisar som ”bara” spelar (bjussar på) sig själva. John McEnroe, Chris Evert, Serena Williams till exempel (för alla tennisfantaster)

Filip & Fredrik-Filip Hammar spelar svensk programledare för The Swedish Hit Show (säg det fort så förstår du det roliga). Han gör det han ska.

Jag skrattar högt, rått och ljudligt åt vissa scener men samtidigt, jag HAR så svårt för Jon Snow! Precis! Han är inte död! Han spelar tennis!

Filmen finns att se på HBO!