INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga huvudroll

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här nomineringen är lika otippad och lika kul som att  Melissa McCarthy blev nominerad för Bridesmaids i fjol.

Startfältet är sjukt starkt och det finns absolut ingenting som tyder på att Bradley Cooper kommer gå hem med en guldgubbe under armen men nånstans spelar det nog honom ingen roll. Han har visat att han förtjänar mer cred för sin talang än han hittills fått, en talang som många trott enbart är hans blå ögon och bländvita leende. Okej, han är skitsnygg även när han joggar iklädd soppåse men han är MER än det.

 

 

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Att jag kommer sucka högt om Daniel Day-Lewis vinner innebär inte att han inte förtjänar det, det innebär bara att det är gäspans förväntat.

Han är sjukligt porträttlik president Abraham Lincoln och tacksamt lågmäld i sin framtoning men likväl, han är Daniel Day-Lewis, mannen som bara kravlar fram när det osar storfilm och garanterad oscarsnominering.

 

 

 

Hugh Jackman (Les Miserables)

Här är en man som kämpat hårt för att ”komma i karaktär”. Han måste ha gått ner många många kilon för att passa in i scenerna som den utmärglade sjungande fången Jean Valjean.

Hallå! Detta är Wolverine! Kom igen, Wolverine!!

 

 

 

 

Joaquin Phoenix (The Master)

Joaquin Phoenix ser alltid ut som Joaquin Phoenix, ändå är han en filmisk kameleont. Här är han avmagrad, kutryggad, munnen ser ut att vara halvsidesbedövad och han är så bra, så bra, så BRAAAA!

 

 

Denzel Washington (Flight)

Det är ingen enkel roll att spela missbrukarpilot men Denzel Washington klarar det fint. Dock borde han inte ha en chans på vinst i det här sammanhanget. Dessutom tycker jag hans plats borde ha överlåtits till John Hawkes i The Sessions/Mitt längtande hjärta.

Min vinnare: Jag hoppas på Hugh Jackman men tror på Daniel Day-Lewis.

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Fredagsfemman #51

5. Egosnubbar

I filmen Ego får Martin Wallström en smäll i huvudet, blir blind och fortsätter vara ytlig och mest tänka på sig själv. I Flight sätter Denzel Washington sig själv och sitt beroende i fokus och skiter storartat i folk runtomkring sig. Och Lincoln, ja, herregud Lincoln, där blir det Steven Spielberg som får bära det egoistiska hundhuvudet eftersom han fortsätter göra filmer som mest intresserar honom själv. Idag har i alla fall dessa tre filmer premiär och jag kan utan att bita mig i kinden hålla mig för skratt.

 

4. Lååååånga långfilmer

När man börjar känna lukten av Oscarsgala kommer också storfilmerna, dom med vittring på vinst. Dom låååånga filmerna. Måste det vara så? Kan inte en film men ”normalkort” speltid vinna en Oscar eller är det bara jag som inbillar mig? Filmerna kanske inte är överdrivet långa. Eller? Amour (127 min), Argo (120 min), Beasts of the southern wild (93 min – WOHOOOOW!), Berättelsen om Pi (127 min), Django unchained (165 min!), Silver Linings Playbook (122 min), Les Miserables (157 min!), Lincoln (150 min!), Zero dark thirty (157 min!). En film av tio med en speltid under två timmar. Jag hade rätt.

 

3. Bilbo! Naken?

Såhär precis en månad för sent smackar TV8 till med att visa världens bästa julfilm: Love Actually. Skratt och gråt, mys och pys och tusen gånger bättre än både Skavlan och Gladiatorerna. Drömmer du dessutom om att se din favvo-nob Bilbo naken så finns det ingenting att skylla på just ikväll. Kl 21. TV8.

 

2. Guldbaggig eftersmak

Det må så vara att många öppet dissar både Guldbaggen som fenomen och gala betraktad och svensk film som sådan men jag tycker det är ganska larvigt. Det finns inget land i världen som enbart gör bra film men det finns heller inget land som inte försöker. Sverige försöker också, ofta blir det blaskigt, ibland totalt värdelöst,  ibland helt okej men det händer också att det vaskas fram guldkorn, såna vi borde vara stolta över. Det går kanske att fnissa åt Guldbaggegalan men jag tänker på den som en gigantisk firmafest, en sån vi alla uppskattar att få och ha på våra arbetsplatser. En påkostad tillställning där vi kan klä upp oss, få lite ryggdunk, gratis mat och sprit och sen går vi vidare. Varför denna pajkastning? Jag fattar inte.

 

1. Fares Fares

Han fick ingen Guldbagge i måndags – som han BORDE ha haft – men han får nåt som är mer värt än det. Han får mängder med screentime i en av 2012-års största OCH bästa filmer (som har premiär nästa fredag): Zero Dark Thirty. Han är riktigt bra där (med) och det här är inte det sista vi får se av honom i amerikanska filmer. Jag tror han kommer få sprutt på karriären nåt grönjävligt efter den här filmen. Kanske kan den till och med få jänkarna att vilja se Snabba Cash II. Man kan alltid hoppas.

FLIGHT

Om man ser planschen med Denzel Washington i flygkaptensuniform, läser det finstilta och ser att Robert Zemeckis regisserat, köper en biobiljett och tror sig få se en actionfilm, ja då kommer man bli grymt besviken. Flight handlar nämligen inte om nån spännande flygplanskapning, inte ens om nåt annat fränt, Flight handlar om nåt helt annat: alkoholism.

Whip Whitaker (Denzel Washington) vaknar bakfull i en bred säng bredvid en naken och för honom någorlunda okänd kvinna när telefonen ringer. Två timmar senare ska han vara på jobbet. Bredvid sängen står en urdrucken vodkaflaska. Urdrucken? Kanske finns det en droppe eller två på botten. Whip provar, sätter flaskan till munnen och hoppas. Sen drar han en lina och åker till jobbet.

Att vara alkis, gå till jobbet och ha ansvar för ett fullsmockat flygplan är en inte direkt klockren kombo. En dag går det helt enkelt åt helvete. Planet kraschar och även om Whip lyckas landa planet på ett mirakulöst snyggt sätt så kan det mycket väl ha varit hans fel att det sket sig från början.

Jag har sett att det skrivits en del om själva kraschen, om att det är den mest trovärdigt filmade flygkraschen någonsin. Jag tycker fortfarande att den i Alive är jobbigaste och att det finns en handfull flygscener som är minst lika bra som denna men visst är det otäckt och visst är det snygg gjort. Denzel Washington i rollen som Whip är bra, inget snack om saken, men om han är SÅ bra att han förtjänar en oscarsnominering för Bästa huvudroll, nej, det tycker jag inte. För mig är han en trasig Denzel, en full Denzel, en Denzel som gör sitt jobb, han är inte Whip Whitaker.

Den delen av filmen som jag har svårast för är John Goodmans entré som nån överspelande knarklangare. Jag antar att han ska fungera som nån slags comic relief med sin tjommighet, sin tjocka mage, sin fula skjorta men jag blir bara trött. När han kommer till sjukhuset och dom ledsna stråkarna utbyts i ett huj mot en trumelitrum-trummande gladsång, alltså, näääää. Det behövs inte fniss. Det är inte den typen av film. Kunde Robert Zemeckis inte bara lita på grundhistorien? Tänk om Luis Mandoki hade slängt in ett musikalnummer i When a man loves a woman? Vilken vidrig tanke.

Som helhet är Flight en bra film, sevärd och välgjord men på tok för lång. 138 minuter är minst en halvtimme för mycket.